Men åh! Dagen började ju så bra. Jag cyklade iväg till gymmet i mina blå-gula kläder och gjorde av med en massa energi och nervositet inför matchen. Vet inte riktigt vad som hände med mig, jag blir aldrig nervös inför fotbollsmatcher. Men denna gången brydde jag mig liksom extra mycket. På grund av min relation till Italien såklart. Och på grund av att ju längre jag bor i Italien, desto mer svensk patriot blir jag.

 

Första halvlek såg ju rätt bra ut ändå. Betydligt bättre spel av Sverige i jämföresle med matchen mot Irland. Men alltså. Det där målet som italienarna lyckades få in med bara några futtiga minuter. Bajs. Jag såg matchen på Carlsberg bar här i Milano. Tillsammans med tyska Alexandra och australienske Jarrod. Det var vi tre mot vad som kändes hela Italien i den där baren. Ljudnivån när de fick in målet går inte att beskriva, och jag kunde inte hjälpa att le lite, trots att jag grät på insidan. 

 

Jaja, livet går vidare. Det är ju bara ett spel. Trots allt.