Det finns personer i min närhet (läs: Cecilia&Eric) som tror att det enda jag lyssnar på är Swedish House Mafia och Avicii. Och ja, det ligger så klart lite realitet i det, för jag blir otroligt peppad av sådan musik när jag är i en situation där jag behöver bli peppad (läs:gymmet). Och jag kan få massa piggar på kroppen av samma musik när den kommer precis i rätt ögonblick på en utekväll. Då är det magiskt. Men. Det är långt ifrån hela sanningen att min musiksmak stannar där. Jag är en allätare som i perioder kan fastna för något speciellt. För snart tio år sedan hade jag en period då jag var kär i Kent. Det var det enda jag lyssnade på i min CD-freestyle. Fräck som man var. Det var väl en sådan där typisk tonårssak då man ska vara lite svår, och om man egentligen inte är så svår i verkligheten så gör man verkligheten lite svårare genom att lyssna på svår musik. Förstår ni vad jag menar? Oavsett vad, så är Kent fantastiska på många sätt och vis och jag håller nu på att bli kär i bandet igen. Inte för att vara svår denna gång, utan för att texterna lysande och musiken förtrollande. Nedanstående låt från nya skivan Jag är inte rädd för mörkret går på repeat dagarna i ända. Lyssna, ta in, njut.

Kent - Petroleum



Regn
Smyger ner och viskar nya språk
mot fönstren
är årstider ett minne blott
spår av inlandsisarna
Marken ligger uppskrapad
bereder plats för motorvägarna
Bered en väg
för nya ägare

Tror du att det finns något okänt där ute
som mirakulöst förblev oupptäckt
Något som gömmer sig i djupen
som bidar sin tid
och drömmer om petroleum och kristaller
som drömmer om fossil och döda koraller
som drömmer om strålskadade atoller
i natt

Säg
det där du alltid ville ha sagt
till mig
Våra barn ska svepa filtarna
över våra huvuden
Ridån går ner och ljusen släcks
och kvar finns bara sägner
om motorvägarna
bered en väg
för nya ägare

Tror du att det finns något okänt där ute
En urtidsgud som inte ville bli väckt
Något som gömmer sig i djupen
som bidar sin tid
och drömmer om petroleum och tungmetaller
drömmer om fossil och döda koraller
drömmer om strålskadade atoller
i natt

Tror du att det finns nåt okänt där ute
som mirakulöst förblev oupptäckt
Något som sover där i djupen
som bidar sin tid
och drömmer om petroleum och kristaller
som drömmer om fossil och döda koraller
som drömmer om strålskadade atoller
i natt

Jag bnorde egentligen inte säga det här, men just i skrivande stund är jag otroligt glad över att inte ha ett sommarjobb. Jag längtar så till att inte ha något på agendan, ingen inskrivet i kalendern och istället bara kunna njuta av dagarna. Men det säger jag nu. En vecka efter att uppsatsen är inlämnad och redovisad, sista kursen avtentad och allt fix med Milano är klart kommer jag ångra mig. För jag hatar ju att inte ha något att göra. Men det här med att hitta ett jobb är inte lätt. Valen är för många och för få på en och samma gång. Jag vet inte om jag vill vara i Skåne, i Göteborg eller i Italien i sommar. Det känns som att jag måste bestämma mig för en sak för att kunna smalna av jobbsökarkriterierna. Nu känns det i och för sig alldeles för sent. Jag har inte haft tid att ta tag i det tidigare, och nu är det bara två veckor kvar till det är juni. Officiellt sommar. Vilket i och för sig känns väldigt långt borta med detta s.k.i.t.v.ä.d.e.r. När ska solen komma fram och temperaturen överstiga 13 grader? Åh.


Jaja, ett första steg i alla ansökningar är att skriva ut mitt CV. Ett steg i rätt riktning.

Min vanliga morgonrutin innebär att jag går upp och gör min frukost, för att sedan inta den framför Nyhetsmorgon på TV4. Det är en riktigt skön start på dagen och dessutom är det trevligare att äta frukosten i sällskap av Anders och Kristin än att sitta ensam i tystnaden. Som den lilla matfascist jag är, är självklart mina favoritinslag på Nyhetsmorgon de som involverar mat. Mitt Kök börjar klockan 09:15 och har jag tur hinner jag med det innan föreläsningarna som ofta börjar klockan 10:00. I måndags lagade de gurksoppa i Mitt Kök. Det såg så himla gott, enkelt och nyttigt ut, så självfallet kände jag att det skulle testas. Sagt och gjort, idag lagade jag gurksoppa till lunch. Inspirerad av Mitt Kök, men på mitt eget lilla vis. Jag tycker ni ska prova, för det var riktigt gott. Tänk att en grönsak som innehåller så mycket vatten kan komma att smaka så bra. Fantastiskt.

Så här gjorde jag (räcker till 2 portioner).

Grovahacka ½ gul lök och stek mjuk i olivolja på medelvärme i en kastrull/gryta. Dela 1 gurka på längden och skiva den i lagom stora bitar. Släng ner gurkan i löken och fyll på med 1½ dl vatten och 1 grönsaksbuljongtärning. Låt koka tills gurkan mjuknar. Ta bort från värmen och mixa soppan slät med en stavmixer. Blanda i 1½ dl matlagningsyoghurt, 5-6 isbitar, lite hackad dill samt några nypor socker och salt. Mixa igen. Soppan ska vara kall/ljummen därav isbitarna. Hacka lite kallrökt lax (ca 75-100 gram till två personer är lagom) och lägg i en skål. Häll över soppan. Toppa med krutonger (jag rostade bara en skiva bröd som jag sedan skar i lagom stora bitar) och dill.

Lätt som en plätt! Och magiskt gott. Normalt sätt är jag ingen vän av dill, men den kompleterar den kallrökta laxen väldigt bra i denna soppa. Lycka till!

Jag hade bokat in mig på ett skivstång/intervallpass idag på Friskis. Men när jag kom dit insåg jag att det var en vikarie som skulle hålla i det. Ibland bryr jag mig inte om det är vikarier eller inte. Men andra gånger vet jag att jag behöver pepp från precis den personen jag hade tänkt mig. Annars kommer det inte gå. Så kände jag idag. Så istället för att gå in på ovan nämnda pass, tog jag trappan upp till gymmet. Löpbanden stod uppradade framför mig, helt tomma på löpare. Det var nästan som att de kallade på mig. Kom, använd oss. Inspirerad av gårdagens Göteborgsvarv kände jag att jag minsann också ville springa långt. Jag har inte sprungit milen sedan... förförra sommaren tror jag... så det var dags för en utmaning. Det gick över förväntan. Jag satte målet att springa på 55 minuter, det slutade på 57:08. Helt okej tid, och rum för förbättring. Man kan ju inte lyckas med allt direkt. Men det är trots allt den bästa miltiden jag har presterat. Sist, när jag ändå löptränade 4-5 gånger i veckan låg jag på drygt 60 minuter. Alla steppass har inte varit så dumma för konditionen ändå...

Sedan jag kom hem från Florens har jag löpt amock med stavmixern i köket. Tacka vet jag all fantastisk mat jag alltid äter ute på diverse restauranger i Italien, men jag är som ni vet även en passionerad experimentör i köket. Och på det senaste har stavmixern varit mitt bästa redskap.

Häromdagen blev jag så himla sugen på potatismos, men i brist på potatis fick jag hitta på något annat som kunde vara likvärdigt. En halv burk kikärtor, lite frysta ärter, vitlök, pepparrot och olivolja mixades därför ihop till en purèe som jag sedan värmde i en kastrull tillsammans med smör och salt&peppar. Magiskt gott.

Idag fick jag för mig att använda upp min kruka basilika innan den gav upp hoppet om livet. Jag rev därför av alla blad och mixade ihop med vitlök, olivolja, solroskärnor, salt och min italienska parmesan. Det blev en fantastisk hemmagjord pesto. Den blandade jag sedan med lite kvarlämnad Keso och några matskedar ricotta och tillbehöret till min kyckling var färdigt! (Förresten, det här med att använda dyra pinjenötter till pesto finns det säkert en baktanke med, men enligt mig är det basilikan, vitlöken och en vällagrad parmesan som sätter smaken. Därför kan pinjenötterna absolut bytas ut mot solroskärnor. Tycker jag).

Annars har stavmixern används flitigt till att mixa diverse smoothies till frukosten. Lyxstart på dagen har ju aldrig varit fel.


Mitt ärt- och kikärtsmos åt jag tillsammans med rökt makrill och stekt sparris. Bästa på länge!

Igår var det dags för Göteborgsvarvet 2012 att gå av stapeln här i Göteborg. Göteborgsvarvet skulle man kunna säga är den största folkfesten här efter Way out West. Sextiotusen löpare sprang igår detta halvmarathon. Helt frivilligt. Det är verligen roligt att stå som åskådare och se gammal som ung, tjock som smal, lång som kort, pigg som trött, passera förbi som att det var det roligaste och samtidigt jobbigaste de gjort på väldigt länge. Jag blev riktigt sugen på att deltaga själv. Vem vet, nästa år kanske. Det beror på hur löpspåren ser ut i Milano.

Cecilia och Marris sprang igår. De har verkligen gått in för det här. Kolhydratladdat med all världens pasta. Sprungit långlopp och intervaller om vartannat. Cecilia övergav till och med hennes hem när Eric låg sjuk i veckan, och sov istället på Marias golv för att undvika risken att smittas av hans basiller. Hängivenheten till uppgiften går det inte att klaga på. Min fina Cec sprang de 2,1 milen på 1:49:34. En tid som jag bara kunnat drömma om, men som Cecilia tycker hon kunde toppat om det inte hade varit för alla andra 59 999 löpare som var ivägen. Haha. Jag tycker i alla fall det var en grym prestation. Min hjältinna!

Roligast igår var ändå när jag stod på Vasagatan och väntade på att Cecilia skulle passera. Hon kom inte när jag tänkte att hon skulle komma, så jag vände ansiktet ner i mobilen för att kolla om hon passerat 15-kilometerspasset. Och just då, när jag står med blicken i mobilen, hör jag ett LOUI! Hon hann passera alldeles för fort. Jag hann inte ens ta en bild, och det kunde jag inte acceptera! Så jag satte fart och sprang så fort jag kunde bort till Övre Husargatan. Med andan i halsen fick jag fram mobilen och hann knäppa ett kort precis innan hon hunnit passera mig igen. Cecilia blev lite förvirrad över hur jag kunde vara på två ställen. Jag var mest död efter min 200-meters-spurt. 200 meter i kontrast till 21 000 meter. Enough said.


En bild fick jag i alla fall på löperskan. Och en annan på hundra miljoner pappersmuggar som låg på Vasagatan. Städpatrullen fick nog rycka ut igårkväll!

Sedan det här hände och jag hamnade på blogg.ses förstasida har mitt besöksantal på bloggen ökat. Först väldigt mycket. Nu marginellt. Men ändå. Hej på er alla. Jättekul att ni har fastnat här. Det är så trevligt att logga in och läsa en massa uppmuntrande kommentarer om att ni gillar min blogg och mina bilder. För övervägande är det faktiskt sådana kommentarer som trillar in. Men så finns det ju såklart den där lilla procenten som skriver saker som inte är direkt snälla. Inte direkt dumma heller. De är bara åsikter av annan mening än mina egna. Jag har absolut inga problem med detta. Jag tycker tvärtom att det är otroligt nödvändigt att folk uttrycker sina åsikter. Om inte, hade personer, samhället och världen stått och stampat på precis samma plats hela tiden. Vi behöver motivera, provocera och engagera oss för att kunna utveckla oss själva och alla andra. På min blogg har det bland annat kommit in åsikter om det här inlägget, samt tillrättavisande av min italienska grammatik på diverse inlägg. Helt okej. Vad jag däremot tycker är lite sorgligt och komiskt på samma gång är att ingen av dessa åsiksmaskiner har lämnat sin blogg eller mailadress som referens till kommentaren. Jag är väl medveten om att alla inte driver en blogg, men alla som har tillgång till internet har även en mail. Om man nu känner att man så himla gärna vill uttrycka en åsikt, som skulle kunna uppfattas negativ av mig, då tycker jag det är otroligt mesigt att inte våga stå för vad man skriver. Att inte ge mig en ärlig chans att svara. Det hela leder till en envägskommunikation som jag tycker är precis lika stagnerande för samhället som att inte ha en åsikt från första början.

Den här bloggen har aldrig varit till för att provocera. Jag startade den helt enkelt för att jag ville skriva av mig och ha en öppen dagbok som jag kan titta tillbaka i när andan faller på. Jag tänker fortsätta på det viset. Så nu när jag har fått utagera vad jag tycker om ovan nämna sak känner jag att det får vara nog så. Jag tänker inte fylla denna blogg med fler svar-på-tal, för det är helt enkelt inte vad jag vill skriva här. Och där sätter jag punkt.

---

Update: Och du ANONYM som har kommenterat detta inlägg har ju helt missat poängen. Jag har som sagt inget problem med kritik, så länge man står för den. Men jag hoppas du lyckas i livet genom att gömma dig, alla har vi våra egna sätt vi vill leva våra liv, det är så fantastiskt tråkigt att göra det på ditt sätt bara.

Hipp hipp hurra! Idag fyller Maria 25 år, så nu välkomnar vi en till pingla in i gänget. Marris hade planerat tårtkalas hemma hos Eric och Cecilia, men då Eric är sjukling så ändrade vi lokal till mitt place. Vilken tur jag har som får både gäster och tårta på en onsdag. Ibland är livet så bra. Stort grattis Marris och tack för att jag fick vara värdinna för ditt kalas.

Fyrtioåtta timmar. Så länge klarade jag att vara i Sverige innan Italienlängtan tog över igen. Det känns mer och mer som att Italien är hemma för mig och just nu verkar det som jag bara är på tillfälligt besök i Sverige. Jag flyttar ner till Milano i höst och kanske gör ytterligare ett besök i Florens redan i sommar. Jag hör hemma i Italien. Jag har länge vetat det, men det känns bra att verkligen skriva ner det på print här och nu.

Nu när längtan till Italien redan är så stor är det fantastiskt att det finns en italiensk oas mitt i Göteborg. Lasagneria på Olivedalsgatan. Jag sitter här just nu. Skriver på ett arbete och dricker perfekt caffe macchiato ackompanjerat av en fantastisk tryffel med saffran. Vardagslyx när man som mest behöver det.

Den sista tiden i Florens gick verkligen i ett. Det kändes viktigt att insupa så många intryck som möjligt för att kunna leva läge på dem väl hemma i Sverige. Vi fångade solens strålar. Njöt av det italienska sättet att förhålla sig till saker. Åt fantastisk mat på Rifrullo, Felipepe, Fuori Porta och Flet. Spenderade tid med nyfunna vänner. Skrattade. Promenerade i trädgårdarna. Besökte Volume ungefär en miljon gånger eftersom det stället helt klart har tagit Moyos plats i vårt hjärta. Drack kaffe och åt glass. Satt på muren längs Arnon och tittade på förbipasserande. Shoppade upp våra sista Euro på marknaden. Blev skyddade från regnet av snälla japaner. Skrattade igen. Kom iväg till flygplatsen med världens minsta marginal. Njöt in i det sista helt enkelt.

Sista natten sov vi aldrig, vi stannade uppe tills vårt flyg gick klockan 07:00 på morgonen. Kom hem, satte oss och pluggade för att igår skriva en sextimmarstenta i Microteorier. Fantastisk planering. Men det kändes okej, och förhoppningsvis ska vi ha klarat den. Om inte kommer jag var så otroligt sur på den tid jag la ner på plugget i Florens. Men. Det är något jag får reda på om tre veckor.

Det här med att plugga på semestern är fantastiskt tråkigt. Jag måste säga att jag inte har lyckats så väl med det. Karin har väldigt bra pli på sig själv och jag försöker ta efter. Det går sådär. Det blir däremot betydligt roligare att plugga om man gör det på en filt, i en rosträdgård, i solen, i Florens. Då kan man stå ut. Så det gjorde vi idag. Och försökte jobba på brännan samtidigt. Det går också sådär. Jag är mest fläckig och Karin mest röd. Snyggt så det förslår!

Den där porten ni ser på bilden nedan. Det är en av mina favoritplatser här i Florens. Den sitter i muren som omger delar av staden och jag känner mig alltid så välkommen när jag går igenom den. Hej, säger den. Välkommen tillbaka hem till Florens. Och eller hur ser det mysigt och pittoreskt ut? Sådär typiskt italienskt. I alla fall i min italienska värld.

Jag älskar verkligen aperitivo. Har sagt det hundra gånger förr och kommer säger det hundra miljoner gånger till. Igår var vi på Colle Bereto. Vi har aldrig varit på deras aperitivo tidigare, kul att testa något nytt. Och det blev verligen lyckat, för det var riktigt gott. Lite dyrare än på andra ställen, men absolut värt pengarna. Jag drack en Pina Colada... when in Florence. Efter Colle gick vi inom Moyo och tog en öl för att sedan sluta kvällen med en crêpe på Volume. Att vi njuter är det nog ingen som tvekar till. Reskassan läggs på mat, och det älskar jag. Hellre en god matupplevelse än en till klänning jag aldrig kommer använda.

Igår spelade tydligen Fiorentina hemma mot Novara, vilket vi helt hade missat! Så typiskt! Jag ville verkligen gå på en till Fiorentinamatch, det är en riktigt kul upplevelse! Well, well. Jag får åka till San Siro i höst istället och kolla på Milan! Inget ont som inte har något gott med sig...

Nu blir det plugg i Giardino delle Rose! Ciao!

Sedan en tid tillbaka har jag gått och varit hemligt kär. I en bil. Roligt va? Jag som är så långt ifrån en bilintresserad människa man kan komma ungefär. Men den här lilla saken fångade mitt hjärta vid någon Italienresa för några år sedan och jag har inte kunnat släppa den än. Fiat 500. Vintage. Så cool. För mig är den Italien fångad på fyra hjul. Tänk dig hur en gammal italiensk singnore kör med din genom snirkliga berg på väg för att inhandla dagens tomater på den lokala marknaden. Eller hur en ung signorina kör på Florens gator på väg till kvällens aperitivo. Eller hur en blond Loui parkerar bilen i Milano och snirklar sig ut med sina långa ben på väg mot första arbetsdagen. Jag säger det igen. Italien på fyra hjul. Jag vill ha. Basta.

Förrutom att vi idag gick förbi denna skönhet har vi också tagit en powerwalk, ätit god risotto med kronärtskocka på Il Rifrullo (Mamma Mia, che buono pranzo), gått på marknaden i San Lorenzo, ätit resans första glass på Gelateria La Carraia (att vi missat detta ställe tidigare är en stor flopp, för det var lätt den bästa glassen jag ätit i Florens - dessutom till ett bra pris). Jag har dessutom lyckats med att ramla pladdaskt ner på trottoaren. Mitt på dagen, helt nykter, i platta skor. En bedrift. Någon timme efter det gick jag över Ponte Carraia och hela kjolen blåste upp. Den som säger att jag inte bjuder på mig själv har bevisligen spenderat för lite tid i min närvaro...

Nej, nu är det dags för aperitivo! A presto!

Igår var det Notte Bianca här i Florens. Man skulle kunna säga att det är en kombination av Valborg, festival och midsommarafton på en och samma gång. I tolv timmar, genom hela natten, är det en massa event på stan. Partytält och scener. Eldshower och liveband. Barer och museum som är öppna hela natten. Och hela Florens befolkning, samt dubbla antalet turister, är ute. Folkfest med andra ord. Vi vandrade runt, runt, runt hela natten. Idag ömmar mina fötter något fruktansvärt. Och tyvärr så började jag känna mig sjuk igår. En Ipren och några lite vatten fick mig att må ok, men halsen känns tjock idag. Åh. Jag vill inte bli sjuk.

Trots en lite halvhängig Loui så hade vi en grymt trevlig kväll. Vi hände med Daniel och hans vänner. Med Dani och Anastasia. Och så träffade vi våra vänner från Cittadino del Mondo, vilka vi satt och skrattade med i timmar. Klockan 06:00 i morse var hela spektaklet över, och det avslutades med frukost i Palazzo Vecchio om man ville. Jag och Karin gav dock upp en halvtimme tidigare. Sängen lockade mer än en cornetto (croissant) vid den arla timmen. Här kan ni se programmet för kvällen.

Puh. Dagen är igångsatt! Det är så skönt att komma ut och motionera på ett eller annat sätt på morgonen. Timmarna som följer blir liksom mycket bättre efter det. Jag satte på min Runkeeper idag. Det har inte varit så mycket aktivitet på den på det senaste eftersom jag sprungit betydligt mindre och istället stepat betydligt mer. Men idag så. Kul att se hur långt, snabbt och var man gå och springer. Jag började med en powerwalk bort till trappan. Den ligger efter 2-kilometersnoteringen, där det är två grå pluppar. Där sprang jag upp- och ner sex gånger. Sedan startade jag runkeeper igen och sprang hem från där det står 3 km ungefär. Kändes riktigt skönt att springa idag, vilket ju egentligen är märkligt eftersom jag inte gjort det på evigheter. Men Florens tar fram det bästa ur en. Så är det bara. På alla sätt och vis.

Innan jag kom hem, gick jag inom affären för att köpa yoghurt. Trodde jag köpte cocosyoghurt (en favorit här), men i tröttheten tog jag istället en yoghurt med smak av stracciatella. Så nu har jag mer eller mindre ätit glass till frukost. Men det är jag värd. Har faktiskt inte ätit en riktig gelato här än. Jag borde skämmas!

Igårkväll hade jag en totalt oväntat rolig kväll. Efter att ha suttit inne större delen av dagen för att försöka få lite plugg gjort, gick vi till slut ut en sväng på stan innan vi skulle möte upp Dani och hennes roommate Anastasia för pizza. Pizza från Gusta. Äntligen. Jag lovar och svär, på heder och samvete, att ingen pizza i världen slår Gustas pizzor. De. Är. Sagolika. Men tro det eller ej, så var det inte pizzorna som var det bästs med kvällen, utan sällskapet. Det visade sig att Anastasia (från Moldovien/Kanada) samt hennes ryska kompis hade exakt samma humor som vi. Jag har inte skrattat så mycket som jag gjorde igår på evigeheter. Jag hade på riktigt kramp i magen ett tag. Efter Gusta gick vi till Volume och tog varsin Pimm's, som står på tur att bli en ny favoritdrink. Gott, gott! Därefter gick vi faktiskt hem. Rätt tidig kväll, men det behövdes. Vi har lite sömn att ta igen!

Nu kan jag dock inte sova längre utan tänker bege mig ut på en powerwalk. Karin slumrar i sin säng, får se om hon hinner vakna innan jag beger mig ut. Sist vi var ute såg det ut så här. Strålande sol och intervaller i trappan. Idag är det muket och väderleksrapporten säger inte att det ska bli några 30 grader inte. Men det är väl egentligen okej, det bådar gott för att få lite plugg gjort. Man ska banne mig se det positiva i allt...

Igår hade vi ytterligare en magisk dag i staden vi kallar vår italienska hemstad. Vi vaknade upp till en helt klarblå himmel, så efter lite fixande och trixande hemma tog vi på oss shortsen och begav oss till Giardino delle Rose (Rosträdgården). Där bredde vi ut världens största filt och låg sedan och svettades i solens strålar. Termometern visade 30 grader igår, så det var inte så konstigt att vi var varma. På vägen hem gick vi inom restaurangen 4 Leoni för att boka bord till kvällen. De serverar fantastisk mat, så stället är väldigt populärt och vi fick inte bord förrän klockan 22.00. Men det gäller att ta seden dit man kommer, så det är bara att anpassa sig till italienska middagstider. Men det passade egentligen oss bra. För vi hade då tid till att starta kvällen med aperitivo på Volume på Santo Spirito. Jag älskar verkligen det stället!

När det sedan var dags för att äta beställde vi in Bistecca alla Fiorentina, det är mer eller mindre en hel kossa som kommer in på bordet. Men godare kött finns inte. Det är perfekt grillat, och så mört och saftigt att man mer än gärna beter sig som en grottmänniska för att skrapa loss det sista köttet från benet, trots att man sitter där i sin vita klänning och höga skor. Det blir rätt klara kontraster.

Efter middagen gick vi tillbaka till Santo Spirito, socialiserade med folket. Och så fick vi äntligen träffa Dani, får tyska kompis som pluggade med oss här i höstas, samt Daniel, vår svenska kompis som pluggar design på Accademia Italiana. Vi hängde med dem tills småtimmarna, då det var dags att traska hem genom ett Florens som fortfarande var varmt som om det vore mitt på blanka dagen. Älska livet!


Igår var jag barbent och hade verkligen lyckats matcha accessoarerna!

Florens visar sig verkligen från sin bästa sida idag. Här är helt fantastiskt! Våra leenden strålar ikapp med solen. Det känns lite overkligt att vara tillbaka, men ändå så himla rätt. Oftast känns det som vi inte ens lämnat staden, utan att det var igår vi promenerade längs Arnon. Men så är det ju inte. Sist vi var här var stora vinterjackan på, idag är det mellan 25-30 grader och strålande sol. Sommar.

Vi började dagen med att äta favorityoghurten tillsammans med jordgubbar och hasselnötter. Sedan begav vi oss ut på en powerwalk, bort mot trappan. Vi körde sex intervaller upp och ner. Sen fick vi håll. Får väl se om vi kan utöka antalet senare i veckan. Efter en snabb dusch gav vi oss ut på stan. Har lunchat på vårt favorittorg, strosat runder på stan, tittat på folk och blivit tittade på. Ikväll blir det antipasti hemma, sedan beger vi oss ut i natten. Moyo är slutmålet (såklart), men vilken väg som leder oss dit är fortfarande ovisst.

Jag ska försöka uppdatera bloggen lite då och då. Men vill ni följa mig närmre så titta in på Instagram. Där heter jag lolaurenius.


Lampi och Ålis på filosoferar om livet.

Nu är det inte långt kvar tills Lampi och Ålis beger sig ut på nya äventyr i en gammal stad! Carina Karin ska bara bocka av en tenta imorgon och jag bara ska vaxa benen. Sen är vi all set tror jag. Redo för att inta Moyo. Redo för att dricka caffé freddo i solen. Redo för att vandra våra broar fram- och tillbaka. Redo för intervaller i trappan. Redo för att spendera varannan kväll med aperitivo. Redo för att träffa våra fiorentinare. Redo för att dricka Italiens bästa Pina Colada med extra Batida de Cocoa men senza panna. Redo att botanisera bland färska grönsaker och frukter på marknaderna. Redo för svalkande glass från Vivoli. Redo liksom. Punkt slut.

Imorgon klockan 20:55 lyfter flyget. Ååååh. Fantastiskt! Firenze stiamo arrivando!

Hipp Hipp Hurraaaaa! Idag fyller mami år! Världens bästa mamma. Hon är typ bättre än alla era mammor tillsammans. Japp, så är det faktiskt. Det bästa med min mamma är att hon är så klok och smart (även om det går mig på nerverna att veta att jag aldrig kommer vinna ett kunskapsspel över henne...). Och att hon har lätt för att skratta. De bästa stunderna med mamma är när något har hänt som gör att vi båda tillsammans kiknar av skratt. Då brukar pappa bara gå förbi och skaka på huvudet, det är liksom inte lönt att han försöker förstå (...fast det är ju inte ovanligt att det är åt honom vi skrattar... haha. I alla välmening papi). Grattis på födelsdagen mamma, make it a good one!


Fiesole, hösten 2011.

Ojojoj, idag var verkligen inte min dag på gymmet! Jag hade bokat in två pass efter varandra, men redan efter en halvtimme på pass 1 kände jag att jag inte mådde hundra. Jag tror att jag hade ätit för lite innan, men att det lilla jag ätit hade jag ätit för tätt inpå passet. Jag kände nämligen att det både svartnade för ögonen samt att maten skumpade alldeles för högt upp i halsen. Blä! Men jag är inte den som ger upp så lätt, så jag gick ut och la mig på en bänk i tre minuter, sen gick jag in och körde igen. Det gick bra. Dessutom genomförde jag även pass 2. Inte något peak performance kanske, men jag ger mig själv en klapp på axeln och håller nu helg. Morgondagens skivstång/intervall kommer troligen bokas av, kroppen behöver vila sig i form några dagar nu.

Jahapp, det var det det. Nu ska jag analysera Italiens budgetunderskott innan ögonen går allt för mycket i kors. Det är lördag. Klockan är 15.38 och jag längtar redan efter att få gå och lägga mig. Fantastisk energibrist idag!

Ciao allora!

Imorse fick jag ett sms av Cecilia. Jag och Eric tänkte kanske att du ville laga risotto till oss ikväll. Svamprisotto. Italiensvamprisotto. Fantastiskt sms. Jag älskar att laga mat. Och jag älskar att träffa mina vänner. Och eftersom deras önskan är min lag hade jag fem minuter senare jag inhandlat ingredienserna till kvällens önskade Italiensvamprisotto (ja, Cec lyckades pricka in att skriva det där sms:et precis när jag stod utanför affären, så det fanns liksom ingen anledning att säga nej). Att sedan Marris bjöd in sig själv och Heimar blev medbjuden av Eric i sista stund var ju bara extra trevligt. För er som inte känner gänget kanske det uppfattas som att de kör med mig, men ärligt talat tycker jag bara det är kul att de tar för givet att jag vill laga mat till dem. De känner mig allt för väl helt enkelt. Att jag dessutom slapp planera vad som skulle lagas underlättade tillvaron. Det enda jag behövde oroa mig över var själva utförandet. Och det gick fantastiskt. Vilken god svamprisotto det där sms:et resulterade i!


Skogssvamps- och spenatrisotto med honungsglaserad kyckling och lättstekt sparris. Nomnom!

Jag ville bara säga puss och godnatt. Så då säger jag det. Puss och godnatt.

Nu är det banne mig inte långt kvar! Nedräkningen startade officiellt direkt efter det att jag bokat flygbiljetterna, men nu är det liksom beyond official! En vecka kvar, sedan sitter jag och Karin på flyget ner mot Florens. Jag har redan extrem resfeber. Längtar så mycket att det nästan känns som en nervös känsla. Det är nog bästa sättet jag kan beskriva det på. Ett pirr i magen liksom. Det är alltid kul att resa. Det är alltid kul att upptäcka nya platser. Men denna gång ska det bli så fantastiskt kul att komma tillbaka. Tillbaka hem. För så känns det faktiskt. Jag och Karin pratade igår, planerade lite vad vi ska hinna med. Det roliga var att bland topprioriteringarna från oss båda fanns intervallträning i den trappa som nu går under epitetet The Trappa. Jag älskar fasen den trappan. Drömde till och med om den i natt. Det ska bli riktigt kul att springa den upp och ner och känna mjölksyran bita sig fast hårt i glutus maximus. Som om den aldrig vill släppa taget. Det är i sådana stunder man ska uppskatta livet lite extra. Tänk vad tråkigt det hade varit om vi inte hade kunnat uppleva stunder då livet är så påträngade uppenbart. Forza la vita!




Och det här gör mig ju bara extra glad!

Alltså. Jag är så nöjd med detta resultat att jag måste delge det här på bloggen. Ser ni bokstäverna HP. Det, mina vänner, betyder High Pass. Jag lyckades fan-ta-mig (pardon my french) få VG på econometritentan. Precis. Gränsen för VG var 75. Jag fick 75,1. Living on the edge. Men varför göra mer än man behöver? Faaaaantastiskt! Hade varit riktigt surt som jag fått 0,2 poäng mindre. Men någon gång ska man ju ha turen på sin sida. Heja mig säger jag och ger mig en klapp på axeln (samt glömmer resultatet på Mikroteorintentan som var betydligt sämre).  

Jag är lite av en samlare. På bilder. Det är nog därför jag har denna blogg. Och nu också Instagram. För att få utlopp för mitt samlande. Bilder inspirerar mig. Gör mig glad eller sätter mig i ett visst sinnesmod. Framkallar känslor och tankar. Inspirerar. Till att leva livet. Till att skapa själv. När jag var yngre var jag en riktig pysslare. Jag älskade att skapa. Rita, måla. Pyssla. När jag blev lite äldre tog det ny form då jag började scrapbooka och göra album av alla mina foton. Numera är den mesta av min kreativitet i digital form. Att skapa ett kollage eller en snygg presentation kan vara lika mycket pyssel som att skapa ett hjärta i papier maché. Mitt skrivbord på datorn är ofta fyllt med bilder som jag hittat när jag surfat nätet. Blandat med massa mappar av bilder jag tagit själv. De ligger där och väntar på att få bli använda till något speciellt. Ofta blir de ihopplockade till ett kollage eftersom de är så många. Men ibland får en bild ta extra stor plats. Det beror på sinnesmodet helt enkelt.


1. Forever Young. 2. Google back in the days. 3. Magnify your happiness. 4. Albert Einstein var en smart man. 5. Tryck Italic (kursiv) och få lutande tornet i Pisa. 6. Letar efter mina magmuskler. 7. En students vardag. 8. Perspektiv. 9. En förstörd stad, som blir hel igen nästa vecka när jag kommer på besök. 10. En Louise. Som ler ikapp med solen.

Instagram har tagit över mina uppdateringar på sistone. Men jag ska inte låta bloggen lida, däremot kanske det blir lite samma bilder för er som besöker båda dessa forum. Lägg sedan på Twitter på det och ni kommer vara så trötta på mig trots att ni aldrig ser mig. Men. Ert beslut.

Häromdagen gjorde jag rösti för första gången på säkert ett år. Vet inte varför det går så lång tid emellan gångerna, för det är ju sååå gott. Antagligen för att alla LCHF-dieter som förespråkas har gjort mig lite rädd för potatis. Vet inte varför just potatis har fått ta smällen, för jag äter ju fortfarande bröd, couscous och pasta till och från. Well, well. Rösti var det ja. Gott som in i gatan. Jag vet inte hur ni gör era, men jag har absolut ingenting annat än riven potatis samt salt och peppar i min smet som jag sedan steker i olivolja. Sen hittar jag på olika röror att toppa med. Sist blev det rostbiff, tomat, timjan och pepparrot. Oh Lord, I died and went to Heaven. Testa ni med, låt fantasin flöda, då går det inte att misslyckas.


Ost på röstin. Såklart. Eftersom allt blir bättre med ost. Det där som ser ut som sprutgrädde är pepparrotsvisp. Jag glömde blande ner den i röran.

Jag blir lite mer kär i Instagram för varje dag som går. Det känns som att den appen lätt skulle kunna komma att ta över min blogg så småningom. Eller kanske inte. Okej, verkligen inte. Men det är ett otroligt bra komplement. Jag har ju egentligen alltid tyckt det varit roligast att visa bilder i min blogg, så Instagram passar mig perfekt. Dessutom är det nog fler av mina vänner som har Instagram än som bloggar. Vilket jag uppskattar, för då är jag inte den enda som levererar (ja, det var en pik till er som är dåliga på att kommentera...). Hade varit jättekul om ni vill följa mig på Instagram, mitt användarnamn är lolaurenius, det är bara att adda. (Mamma, jag visar dig hur du laddar ner appen på din iPad nu när jag kommer hem en sväng). Pusshej.

Jag har äntligen blivit av med den hemska utväxt jag gått bärandes på de senaste månaderna. Hemska hemska utväxt. Länge funderade jag på att förändra mitt utseende helt och hållet genom att klippa av håret och skaffa en pojk//slash//Pixie-frilla. Men jag insåg att jag 1) inte var helt övertygad 2) tycker om mitt långa hår och 3) tycker det är mest praktiskt att kunna sätta upp håret i en toffs på gymmet. Så längden fick vara kvar (dock 10 centimeter kortare, jävlar vad mitt hår har växt sedan sist) och jag gick nöjd ut från salongen, trots att förändringen var betydligt mindre än planerad. Jag är nu redo att fortsätta gå genom livet i mitt blonda svall. Härligt.

För en månad sedan var min Facebook fylld med uppdateringar om KONY2012. Jag skrev då också ett inlägg om saken, eftersom det är viktigt att informationsspridningen går genom så många kanaler som möjligt. Ni som missade detta, kan läsa om det (och framförallt titta på videon) här. Då, för en månad sedan, valde jag att stödja Invisible Children genom att köpa ett armband. Och nu. Trettio dagar senare fick jag äntligen hem det i brevlådan. Någon snabb leverans kan man kanske inte konstatera, men jag har kontinuerligt fått mailuppdateringar om överväldigande beställningar av armband sedan spridningen av filmen, och att de därav ber mig om överseende med förseningen. Inte mig emot. Jag har inte direkt saknat armbandet, det viktiga är att visa stödet. Men med det sagt, var det ändå kul att min beställning äntligen kom fram igår. Nu ska jag stolt knyta fast min bricka runt handleden!

Det är rätt lätt att göra mig glad. Framförallt om man vet vad jag gillar. Och är det någon som vet det så är det bästis Alex. När vi två var au pairer i staterna blev jag kär i couscousen från Near East. Det är den godaste couscous som går att köpa på denna planet. Och vad är det då som gör att den är så god kanske ni frågar er själva? Couscous är väl bara couscous? Nej, där har ni fel. I paketet från Near East medföljer nämligen ett kryddpaket som man häller ner i det kokande vattnet tillsammans med någon tesked olja. När couscousen sväller tar den smak av kryddorna och resultatet blir en maträtt utom denna värld. Alldeles fantastiskt gott. Inser ni nu min lycka när jag öppnade ett av mina födelsedagspaket från Alex och såg fyra couscouspaket titta fram. Som sagt, det är lätt att göra mig glad! Tack Alexandra, du är bäst!

Påsken kom och och gick. Jag hann fylla år, fira med vännerna, äta känguru samt åka ner till ett Skåne som bjöd på mysiga stunder med släkt och vänner. Jag gillar att göra collage av mina bilder, så här kommer ett påskcollage. Med det sagt och gjort ska jag nu återgå till plugget. Jag och Karin måste verkligen ta tag i vårt uppsatsskrivande nu om vi vill ta ut vår examen i juni. Och det vill vi ju. Det svåra med att skriva en uppsats är alltid början. Det finns många vägar att gå och man måste bara välja en. Men man vill ju välja den bästa vägen, för början spelar så stor roll för slutet. Åh. Nej, jag får sätta tänderna i detta nu. Hej so long.


1. Ett fullsmockat tåg till Skåne på Påskafton. Jag hade inte bokat sittplats och fick hoppa runt på ett tiotal stolar samt stå mellan varven. Men fram kom jag! 2. Påskmiddag intogs hemma hos Eric och Maria tillsammans med Marias familj. Mat en masse, men oj så gott. 3. Av Karin, Cecilia och Nathalie fick jag fantastiska födelsedagspresenter. 4. En uttråkad Loui på tåget. 5. En tackbild till alla er som uppvaktade mig. 6. Skumpa ska man ha när man fyller 25. 7. Pepe är pappa till Maria, tillika morfar och farfar till Marias syskonbarn Astrid och Märtha. Gullungar!

Efter påskens festligheter längtade jag verkligen att få besöka Friskis igen. Det är så märkligt, för alltid när jag åker hem till Skåne så svullar jag upp som aldrig förr. Jag antar att det är en kombination av att jag oftast åker hem kring högtider (vilket innebär mat i alla dess former) samt att det känns lite som semester att komma hem tll föräldrarna. Och på semestern är det rätt lätt att släppa på rutinerna. Det var lite därför jag bestämde mig för att åka tillbaka till Göteborg redan igår. Komma hem till rutiner och gymmet igen. Idag kickstartade jag veckan med ett skivstångspass följt av ett steppass. Vissa dagar känner jag att jag skulle kunna spendera dygnets alla timmar i gymmet, och lite så kände jag idag. Dock lyckades jag trampa lite snett på steppasset, och foten känns lite öm nu. Håll tummarna för att det går över!


Glad tjej i nytt träningslinne.

Alltså. Det är inte ofta man skrattar så mycket åt sig själv tt tårarna sprutar. Men när jag ser nedanstående videoklipp så är det precis vad jag gör. Jag var hemma i Skåne på blixtvisit lördag till söndag och hann med att träffa både släkt och vänner. Johanna var hemma från London och visade mig appen Mirrors. Efter den introduktionen har jag skrattat så mycket att jag nu har magknip. Tack för det glädjeruset.

Var det 25 eller 5 jag fyllde i fredags? Tveksamt svar på den frågan.


En hälsning till Johanna.


Ett tack till mamma och pappa.

Ett födelsedagsfirande precis i min smak. Jag älskar mina vänner. De gör mig hel, glad och lycklig!

Idag är ingen vanlig dag, för idag är det min födelsedag! Fantastiskt att ha en blogg där man kan gratta sig själv! Idag har jag funnits hela tjugofem år jorden. Otroligt. Vad mycket man hinner uppleva as time goes by. Jag har inget emot att bli äldre idag. Känner att jag är överens med min ålder.

Ikväll kommer Cecilia, Nathalie och Karin hem till mig och dricker skumpa. Sen ska vi ut och äta. Var kvällen tar vägen efter det återstår att se, men det ska bli så fantastiskt kul att få spendera min dag med några av mina bästa vänner. Och imorgon åker jag mot Skåne och fortsätter firandet där, med mina andra bästa vänner. Jag är lyckligt lottad som har så många fina människor omkring mig!

Puss från en 25-årig Loui.

Alltså. Vilken fantastisk överraskning jag fick av faster med familj. Jag hade mina aningar att det skulle bli någon form av Spa-upplevelse efter att jag fått intruktionen om att ta med bikinin. Men att det skulle bli så mysigt och rogivande som det blev kunde jag inte tänka mig. Jag och Anna Karin har spenderat sex timmar på Art Garden Spa på Hisingen. Ett spa som fått pris som Sveriges bästa. Och det förstår jag. Spaet ligger i en otroligt fin miljö i Göteborgs hamninlopp, bland alla mysiga kobbar och skär. Vill man, kan man ligga i hängmattor eller bada utomhus, men på grund av vädret njöt vi av utsikten från insidan istället. Massa olika pooler, bastubad och avslappningsrum att välja mellan. Och så fick jag en nack- och ryggmassage också. Ljuvligt! Nu känner jag mig så ren och rofylld, tänk vad en eftermiddag kan göra skillnad. Tack, tack, tack familjen Kohle för bästa starten på morgondagens födelsedag! Guld värt!


Tryck på bilden för att komma till hemsidan.

Dags för ett nytt kollage från den senaste tiden. Bilder på precis allt och precis ingenting. Min vardag helt enkelt. Helt befriad från glamour, men ändå väldigt väldigt fin på många sätt och vis. Dett blir mitt sista kollage som 24-åring, för imorgon tar jag steget in i nästa kvartal. Hallå, när hände detta? Var är mina ungdomsår? Nej, jag ser faktiskt fram emot att fylla år. Tjugofem år. Det känns som en bra siffra och jag har mycket spännande som väntar detta år. När jag gick in i 2012 hade jag svårt att tänka mig att det nya året skulle kunna toppa 2011. Men det ser ljust ut nu. Och jag ska berätta för er så snart allt är klart. Heja mig!

Om 10 minuter ska jag bege mig för att möta upp min faster. Hon har bokat mig hela eftermiddagen/kvällen. Överraskning. Jag har fått order om att ta med bikini och träningskläder, så att jag ska aktiveras är ingen hemlighet. Frågan är bara var, när och hur. Olala, jag älskar överraskningar. Talk to you later. Ciao!


1. Tidig morgon i tvättstugan. Att vara klar med tvätten innan klockan slår 08.00 effektiviserar hela dagen. 2. Mitt badrumsskåp är fyllt med produkter från Clinique, jag har gått in till hundra procent för att få snygg hy. 3. Jag vet inte hur många plåtar knäckebröd jag har bakat den senaste tiden. Minst tolv. Perfekt gå-bort-present, födelsedagspresent, eller som nu, tillbehör till påskmiddagen. 4. Det bästa jag vet är att komma hem från träningen en tidig morgon och sträcka ut benen på soffan framför Nyhetsmorgon! 5. Glad. Jag känner mig glad. Och eftersom jag inte har någon ny bild på en skrattandes Louise så får det bli en från när jag var kanske till och med liiite gladare - i Florens. 6. Min coola väska från en liten butik i Florens är nu invigd. 7. Frukost! Bästa måltiden på dagen. Har på det senaste bestått av Kesella, bär, banan, nötter och kanel. Heaven!

Jag håller på att fixa med ett mer digitalt CV än mitt vanliga. Det är riktigt kul att kunna presentera sig på ett annorlunda sätt. Just nu ser det ut så här. Det finns självfallet rum för förndringar och förbättringar, men som första utkast är jag nöjd. Vad tycker ni? Tryck på pilen i mitten för att starta. Vänta två sekunder tills more kommer fram till höger. Tryck på fullscreen och gå sedan framåt med piltangenterna.

Eric och Maria var här på snabbesök i helgen. De kom i lördagskväll och vi satt uppe några timmar och pratade innan allas ögon gick mer eller mindre i kors. Sen vaknade vi istället upp, pigga och glada på söndagsmorgon. Vi tog en tur i ett otroligt kallt Göteborg. Hur kan det vara sommar ena veckan och vinter nästa? Aprilvädret alltså. Ett mysterium. Vi hamnade i alla fall till slut på SoHo där vi åt söndagsbrunch. Gott som vanligt. Men egentligen är ju brunch bäst i teorin, för i praktiken blir man ju bara övermätt. Dessutom är det alltid lika intressant att se vilken kombination av maträtter som hamnar på tallriken. Bröd bredvid bacon bredvid chokladkaka bredvid nygräddade våfflor. Ungefär. Inte en kombination jag skulle pysslat ihop hemma inte. Men är det buffé så är det.

I förmiddags var jag på ett nytt skivstång/intervall-pass på Friskis. På de passen känner man verkligen att man lever. Efter 45 minuters styrka är det dags för 15 minuters intervaller - där jag vill lägga mig ner och dö på de sista hoppen. Men vet ni vad? Det där då musiken spelar en sådan jäkla stor roll för om man ska orka eller inte. När jag är sådär extreeeemt trött men ett bra beat kommer, då älskar jag fasen att träna mer än något annat. Endorfinerna bara kryllar i kroppen. Underbar känsla. Tryck på bilden nedan för att se vilken låt som fick mig peppad idag!

När vi ändå är inne på ämnet träning, så kan jag berätta att jag i torsdags köpte nya träningskläder på Stadium för ungefär halva studiebidraget (okej, inte riktigt, men you get the picture). Är det då inte fantastiskt trevligt att det, dagen efter, i brevlådan dimper ner en rabattkupong på 25% på hela sortimentet när jag redan har hunnit använda mina nya kläder? Ödets ironi. Gaaaah är allt jag har att säga om det.

Ja där satt jag på min Bosu-boll i mina nya kläder helt ovetandes om vad som väntade hemma.

Varför är det alltid asiater som kommer på de smartaste idèerna? Kolla in det här? Så himla coolt.

World's first virtual shipping store opens in Korea. All the shelves are infact LCD screens. The user choose their desired items by scanning the code with their smartphone. They then checkout and have all their ordered stuff packed and delivered later the same day.

På tal om Florens; hur fantastisk är inte denna målning av konstnären Luke Andrews? Jag tycker den är otroligt fin. Ponte Vecchio till vänster och Oltrarno som speglar sig i Arnon till höger. Jag tycker tavlan påminner om något, men jag kommer inte på... jo det gör jag faktiskt. Kommer ni ihåg det där barnprogrammet som gick när man var liten, där introt liksom var ett modelltåg som gick runt ett litet berg, genom små byar. Jag kommer inte på vad det heter. Kanske var någon slags sagostund. Äh. Jag kanske framstår som en virrepanna nu, men det är det programmet som kommer upp i huvudet när jag ser denna bild. Konstigt hur hjärnan kopplar ihop olika saker. Anyway. Här kan ni hitta fler av Mr Andrews verk.

Fantastisk fredag eller hur? Det tycker i alla fall jag, för jag har precis bokat biljetter till mitt hjärtas hemvist. Firenze, ritornerò tra poco tempo! Det blir inte bättre än så här!

Jag lämnade min kamera hemma hos Cecilia i lördags när det vankades utgång. Men igår fick jag tillbaka den så jag tänkte bjuda på några bilder från en Cheesecake-fest utan dess like. Cecilia hade gjort tre cheesecake och jag smakade på tre av dem. Så himla goda. Hon är bra på att experimentera i köket. Synd bara (eller egentligen en väldans tur) att det är så mättande att man bara orkar med små bitar. Här får ni några bilder. Mest på Cecilia. Men så var hon också huvudpersonen.


Men hej världens sötaste tjej.


Tårtfatet Cecilia fick av mig på hennes 24-årsdag kom återigen till användning.


Man blir glad av att fylla 25.


Tjejsnack i soffan. Vi träffas allt för sällan nu för tiden.


Cecilia fick en cykel av oss. Men jag undrar om inte Eric blev mest exalterad över detta.


Eller nja, Cecilia blev nog också rätt glad!


Avslutar med en bild på männen i mitt liv. Fantastiska killar det där!