Det finns en italiensk oas i Göteborg. Eller det finns egentligen flera inom samma område och tillsammans bildar de nästan ett Little Italy i Linné. Idag var jag på Bar Italia eftersom längtan efter en italiensk caffé macchiato blev för stor. Bara några minuter därifrån ligger Lasagneria som severar fantastisk lasagne och dolci av olika slag. Trattoria Contori ligger några steg därifrån och vill man ha italiensk glass, ja då kan bege sig till Pinkbär Glass & Juice på Linnegatan (deras glass kommer aldrig att kunna mäta sig med Vivolis, men hey jag begär inga stordåd - bara bra försök). Vilken tur jag har som har en del av Italien bara runt knuten.

Idag köpte jag dessutom min alldeles egna moccabryggare. En Bialetti Moka Express. Precis vad jag viljat ha sedan dagen jag började dricka kaffe. Och den fungerade precis lika bra som jag hade hoppats på. Jag fick intruktioner i affären så att jag inte skulle lyckas med manövern att spränga bryggaren - den risken finns nämligen. Jag klarade mig dock och fick därmed ytterligare en god kopp kaffe idag.

Igår var det invigning av Starbucks på Centralstationen här i Göteborg. Det har såklart varit mycket snack om detta sedan jag kom hit upp. En stor händelse i kaffevärlden. Eller i kaffesverige i alla fall. Själv är jag lite ambivalent om vad jag faktiskt tycker. Jag tycker såklart det är fantastiskt kul att en så pass stor kedja som Starbucks vill etablera sig i Sverige. Men jag har blivit så bortskämt med fantastiskt gott kaffe i Italien, som kostar en bråkdel av vad en vanlig kopp bryggkaffe på Starbucks kostar, att jag har svårt att tänka mig att jag kommer bli stammis på just Starbucks. Jag har kommit att uppskatta det italienska sättet att dricka kaffe. In i baren, beställa en caffé macchiato, chop-chop, betala, hej då och dagens energikick är klar på fem minuter. Enligt mig är det fler sådana ställen vi behöver här, istället för ett nytt Espresso House, Le pain Francais eller Condecco. Jag får väl ta och öppna ett eget ställe. Ta hit det Italien jag tycker om, om jag nu inte kan vara på plats där själv. Men. Jag säger välkommen till Starbucks. Det kommer överleva oavsett priserna i detta trendmedvetna kaffeland.


Lite kul att Espresso House stod precis utanför Starbucks ingång och bjöd på gratis kaffe, muffins och ytterligare kuponger på fritt kaffe i deras kafféer. Här känns konkurrensen av minsann.

I lördags var jag hemma hos Alexandra. Jag lagade morotssoppa åt oss, och så hade jag med mig nybakat bröd. Döm min besvikelse när jag tog första tuggan på brödet och direkt insåg att jag hade glömt att salta. Det spelar ingen roll hur många goda ingredienser du har tryckt ner i brödet - utan salt smakar det ungefär lika mycket som toapapper. Lösningen i lördags fick bli att salta smöret, men det var ändå bara en nödlösning. Jag tror jag är för stolt för att avsluta brödbakeriet med ett misslyckande, så därför gjorde jag en ny hälsolimpa igår. Med salt. Och det. Det får bli dagens lunch.



Sätt ugnen på 200 grader.

Blanda 4 dl filmjölk med 1 dl mörk sirap och 2 rivna äpplen (skalade).

I en annan bunke blandar du 1 dl grovt hackade hasselnötter med 1 dl pumpafrön, 1 dl solroskärnor, 1/2 dl grovt hackade torkade aprikoser , 1/2 dl gojibär, 1 dl vetekli, 1 dl rågmjöl, 1 dl havregryn, 2,5 dl grahamsmjöl, 3 dl vetemjöl och1 dl krossade linfrön. I dessa torra ingredienser blandar du också i 1,5 tsk bakpulver, 1,5 tsk bikarbonat, 1,5 tsk salt och 2 tsk brödkryddor.

Häll filmjölksblandningen över de torra ingredienserna. Blanda väl.

Täck en brödform med bakplåtspapper. Häll i smeten. Toppa med lite rågmjöl och skjuts in i ugnen i cirka 45 minuter.

Ungefär två gånger om året rensar jag ut min garderob. Och varje gång jag gör detta, slänger jag ut ungefär lika mycket kläder som på bilden nedan. Det varierar mellan två till tre sopsäckar. Ändå är mina garderober alltid lika välfyllda nästa gång jag får för mig att rensa ut dem. Jag får inte den matten att gå ihop. Ekvationen är för svår för mig att lösa. Kan ni hjälpa mig? Nej. Skämt å sido. Jag vet förståss exakt vad det beror på...

Denna gång åkte i alla fall massa saker ut. Även kläder som jag tidigare tänkt att de skulle kunna vara bra på en maskerad någon gång i framtiden. För ärligt talat - hur många maskerader har jag varit på de senaste åren? Det tar dock emot att slänga sakerna, för där är en hel del fina jeans och oanvända (!) klänningar, så jag tror jag ska ta och hyra mig ett bord på en loppis så fort jag får möjlighet. Antingen i Lund eller i Göteborg. Tills dess förvaras kläderna hos mammapappa. Det tycker de säkert är jätteskoj!

Hej från Göteborg. Jag åkte upp hit igår, men åker tillbaka till Skåne i eftermiddag. Det kommer bli ett himla flängande de närmsta dagarna. Mellan Götet och Skåne. Mellan Skåne och Kungsbacka. Mellan Kungsbacka och Götet. Men så är det när man lever i en resväska. Nästa söndag får jag tillgång till mitt nya hem ett halvår framöver. Ska bli skönt att få flytta in. And settle down for a while.

Idag har jag föreläsning klockan 13, men jag åkte med Anna Karin och Tommy in till stan redan vid klockan 08 imorse. Hängde på gymmet några timmar, och sitter nu på Espresso House och fördriver tiden med CV-skrivning och bloggande. I övrigt är det är mycket som försegår i min hjärna nu. Jag måste strukturera livet och tankarna så att jag kan hitta tillbaka till den glada Louise jag vill vara. Just nu känner jag inte igen mig själv. Jag saknar Florens något ofattbart mycket och funderar på mina möjligheter att återvända snarast möjligast. Vi får se. Möte med studievägledare är inbokat på tisdag nästa vecka. Nej. Mat nu, sedan blir det Basic Econometrics i timmarna två.


Här sitter jag och stretchar. Något ansikte får ni inte med, för det var inte fagert efter två timmar i gymmet...

Jag gick upp i Duomens kupol idag. Ett sista-minuten-besök för att se staden jag levt i från ovan! It was amazing för att citera amerikanskorna som nästan dog av andnöd efter att ha klättrat upp för trappan. Men det var amazing. Vilken stad. Firenze. Man har inte sett världen om man inte varit här, det kommer jag för alltid hålla fast vid. Det var kul att se staden nu, efter att jag känner den så väl. Det blir liksom lättare att hitta favoritplatserna. Där bor jag. Där ligger Santa Croce. Där är Ponte Vecchio. Där borta Piazzale Michelangelo. Och så vidare. Jag stannade ett bra tag. Gick runt, runt, runt för att samla på bilder i hjärnan. Vill inte glömma. Kommer inte glömma.

Jag satte ihop en liten karta med mina Florensplatser igårkväll. Om ni klickar på bilden kan ni läsa mer om dem. Ett sätt att se var jag har hållit hus den senaste hösten. Eller vad vet jag, ni kanske kan använda den som en guidebok, för enligt mig har jag listat allt som är bäst i Florens på ett eller annat vis. Så varsegoda. Nu har jag gjort grovjobbet (men jag kan inte kalla den här researchen för direkt jobbig), nu är det ni som får åka ner och uppleva! Uppleva mitt Florens.


Vad bra den här kartan kommer att vara även för mig i framtiden när jag återvänder och har glömt. Jag vill inte glömma förståss, men man kan inte riktigt lita på det där minnet alla gånger...

Florens är en stad av broar. Inte så konstigt kanske, med tanke på att Arnon delar staden i två delar. Broarna blir således essentiella i stadskommunikationen. Mest uppmärksamhet får såklart Ponte Vecchio, den gamla bron, som länge varit och fortfarande är ett kluster av guldsmeder. Men det är långt ifrån min favoritbro. Är det inte konstigt hur man kan kalla något sin favoritbro egentligen? Men så är det. Jag har en favoritbro här i Florens. Ponte alle Grazie. Min bro. Bron som tagit mig hem efter alla besök i Oltrarno. Bron som burit mina löpsteg otaliga gånger. Bron där jag många gånger stannat till och insett hur fantastiskt vackert det är i denna stad. Min bro. Tacksamhetens bro. En bro som passar mig, för jag är så tacksam över allt Florens gett till mig. Ska jag vara ärlig så är Ponte alle Grazie, samt alla tankar som tagit plats i mitt huvud på den bron, något av det jag kommer sakna mest när det nu är dags att bege sig vidare.


Där borta har ni den. Omgiven av Uffizierna och med Appenninerna långt där borta. Inte konstigt att man blir kär i den där bron.


Bilderna är tagna från Ponte Vecchio. Vänder man på sig ser man först Ponte a Santa Trinità, och därbakom Ponte alla Carraia - Karins bro.

Om några få minuter lämnar Karin Borgo Pinti 3 och tar sikte på Göteborg. På tisdag gör jag det samma, men siktar på Köpenhamn och Landskrona, innan jag beger mig vidare mot Göteborg lite senare i veckan. Nu är det officiella slutet riktigt nära. Det har gått alldeles för fort. Både dessa tio dagar, samt hela höstterminen. Jag vill inte riktigt tänka på det än. Vi har i och för sig konstaterat att vi känner oss rätt klara med Florens, och att det ska bli skönt att komma tillbaka och återigen skapa sig en vardag i Sverige. Men. Det tar inte bort det faktum att det är så. otroligt. sorgligt. att. lämna. denna. stad. Usch, nu blev det jobbigt. Får ta och avsluta här och nu innan det brister. Jag ska hjälpa Karin med hennes väskor istället. I övrigt bjuder Italien på strålande väder. Igen! Så en del av dagen kommer garanterat spenderas utomhus.


Igår var det varmt, så skinnjacka och väst räckte gott och väl. Idag är det betydligt kallare. Men jag ska ändå bege mig ut på jakt efter en halsduk som passar bättre till den där västen, den ovan känns ju riktigt mal placé.

Efter gårkvällen lägger vi ytterligare en riktigt rolig utgång till arkivet. Eftersom modeveckan bjöd på massa nyheter i form av barer och restauranger vi inte tidigare besökt, fick våra stammisställen vänta. Igår var dock Pitti Immagine Uomo över och vi blev bekväma och gick tillbaka dit där vi hör hemma. Aperitivo på Moyo följt av en grymt mysig kväll på Volume. Vi satte oss bekvämt i två stora skinfåtöljer nära scenen och lyssnade till när kvällens band spelade några av världens bästa låtar. De var riktigt grymma. Vi blev dock rätt avdomnade där vi satt, så för att inte somna gick vi vidare till Colle Bereto, ett rätt creddigt ställe här i Florens. Vi tyckte dock det var rätt lame till en början. Men. Plötsligt när jag står i kön till toaletten kallar vakten på mig. Han bjuder upp mig på VIP-våningen och säger åt mig att ta med Karin. Nu är jag oftast emot VIP-avdelningar eftersom det mest är för folk som vill bli sedda. Men eftersom jag blev lovad en toa utan kö så gick vi upp. Och jäklar i det vilket bra beslut, för där var det drag. Vi hade grymt kul, och det bästa var att vi träffade våra belgiska tvillingar som vi haft en kurs tillsammans med hela hösten, men inte direkt pratat med. Otroligt synd, för det visade sig att vi alla hade mer eller mindre samma uppfattning om vad som är roligt. Det blir nog ett återseende med dessa pinglor ikväll!

Pitti Immagine Uomo. Som jag skrev i nedanstående inlägg är detta det samma som Florence Fashion Week för män. Tack vare Enrico, en nybliven vän, fick vi idag inträdespass för att själva besöka den stora mässan som tar plats på Fortezza da Basso, Florens utställningshallar. Tusen modehus ställer ut och det var överväldigande att gå runt där idag. Så mycket fint. Så många fashionmänniskor att bli inspirerad av. Och så många trevliga människor att prata med. Det roligaste av allt var dock när vi gick runt i en av hallarna och jag plöstligt inser att mannen som går emot mig är ingen mindre än Kanye West. Det om något fick mig att ta fram kameran pronto! Starstrucked. Det är inte varje dag man snubblar in i en megakändis. Jag och Karin ska med stor sannolikhet gå tillbaka till Fortezza da Bazzo även imorgon för att titta vidare på allt vi inte hann se idag. Men innan dess är det kväll och vi ska ut och käka middag med Enrico och hans vänner på en typisk toscansk restaurang. Efter det blir det partaj. Åh, detta underbart roliga liv!


Så här ser ingången ut till Pitti.


Eftersom alla är så fashion och tar fashionbilder hela tiden, ville jag inte vara sämre. Här ser ni då mig i en skjorta från H&M, tröja från H&M, kjol från H&M och kappa från H&M. Strumpbyxor från Calzedonia, bälte från Coin, skor från 67. Så jävla fashion alltså, det är inte klokt!


Mr Kanye West. The one and only!

Ojoj, i Florens händer det grejer ska ni veta. Vi har lyckats matcha in den perfekta veckan att komma tillbaka hit, för just nu pågår Pitti Immagine Uomo, det vill säga Florence Fashion Week för män. Staden kryllar av människor från modevärlden, och vi har nog aldrig sett så många välklädda (och konstigt klädda) personer på en och samma gång. Är det något Italien kan så är det mode. Vi insåg att vi inte kunde låta denna vecka passera utan att själva deltaga på ett eller annat vis, så därför tog vi fram the little black book för att se vilka kontakter vi kunde utnyttja. Det visar sig att det är jäkligt bra att vara trevlig ute på krogen, för vår journalistkompis som vi träffade på Volume i fredags visade sig vara en riktigt bra resurs. Igår bjöd han med oss på en cocktail med sina vänner på en bar vi aldrig varit på. Flet hette stället och vi hade sååå trevligt. Väl där träffade vi bland annat Enrico som är bror till Valentino Rossi, världens bästa roadracingförare (jag sa till Enrico att jag tyckte han liknade någon känd person och han skrattade och sa att hans bror är rätt känd. När det väl kom fram att det var Valentino Rossi, insåg jag dock att han måste vara lik någon annan också eftersom jag inte har en aning om vem denne roadracingförare är). En parantes bara. Enrico arbetar i alla fall på Fabrizio Mancini Cinture, ett av 1000 modehus som ställer ut på mässan och genom honom fick vi pass för att besöka mässan idag (mer om det senare, jag lovar). Men tillbaka till igår. Alberto och hans vänner tog sedan med oss till kvällens stora event: Tokyo Fashion Week in Italy. En fest som hölls i Palazzo Capponi, ett palats som var heeelt otroligt. Alltså gårkvällen var något av det roligaste jag varit med om. Min kamera låg tyvärr mest nedpackad i väskan, men en press-japan gick runt och fotade oss, så jag ska försöka hitta hans bilder. Ciao so long!


Här är Flet, en bar vi helt missat under detta halvår vi varit här. Vilken otur. En till anledning till att komma tillbaka helt enkelt.


Palazzo Capponi och min rygg på en och samma gång. Ser ni? Två halvkassa bilder som tillsammans blir ännu sämre. Haha.

Idag tog jag och Karin en tur upp till Fiesole. När solen skiner, är det fantastiskt vackert där uppe på kullarna. Vi satte oss på utkiksbänken ett tag och lapade sol. Det är så tyst och rogivande, som mumma för själen. Efter ett tag gick vi vidare upp till klostret och tittade på dessa spartanska rum som munkarna levde i. Därefter var vi hungriga, så då gick vi vidare till Ristorante La Reggia degli Etruschi. För Karins del blev det gnocchi till lunch, jag själv smaskade på pasta fylld med päron och pecorino, samt en sås på Roquefort. Inte illa alls denna ordinära onsdag. Vi njuter på här som ni förstår. Finns inte så mycket annat man kan göra här faktiskt. Vilken lyx!

Innan jul, när jag bjöd Inge och Karin på middag, tog jag med dem till restaurangen Filipepe i Oltrarno. Och eftersom det var så himlans gott, bestämde jag och Karin oss för att gå tillbaka igår. Menyn var utbytt, vilket var kul, eftersom det fanns en massa nya goda fiskrätter att välja emellan. Och det var lika gott igår som vid första besöket. Mums. Efterrättsmenyn var dock den samma och tur var väl det för då fick vi återigen äta vår päron/parmesan/rosmarin-tarte som vi blev så kära i sist.

(De storslagna planerna blev liksom inställda, men vi tar nya tag ikväll och hoppas på en bra afton denna onsdag). Ciao so long!



'

God morgon på er! Jag har precis vaknat upp till ännu en dag med strålande väder i Florens. Åh, vad jag får fylla på mitt D-vitaminförråd! Så härligt. Idag är det dags att ta tag i lite skolbusiness. Vi ska med andra ord träffa några av våra lärare för att få underskrifter på våra betyg och liknande, så om någon timme sätter vi oss på bussen mot Campus Novoli. Efter det blir det en powerwalk. Kvällens event ska jag berätta om när de är färdigställda, men vi har planer ska ni veta! Ciao Ciao!

Idag har jag och Karin varit på utflykt. På shoppingutflykt till The Mall. En outlet som ligger knappt en timme utanför Florens. Där huserar Gucci mittemot Ferragamo, Burberry bredvid Pucci och Prada stoltserar med den största butiken av dem alla. En rolig tur för att titta på allt fint (och icke att förglömma: allt det fruktansvärt fula) som några av världens största modehus skapar. Efter att ha tittat på väska efter väska i diverse butiker kom vi fram till Roberto Cavalli. Och där. Där hängde den mest fantastiska aftonklänningen efter den andra på rad. Så vad gjorde vi? Vi tog chansen såklart och in i provrummet gick jag med min tjugotusenkronorsklänning hängades över armen. Karin gjorde likaså i hytten bredvid. Oj vad fina vi kände oss. Plaggen är så prefekt sydda. Så perfekt formade efter kvinnliga proportioner. Och nej, jag tycker kanske inte att de är värda 20 000 kronor (eller egentligen det dubbla, eftersom det var halva priset på outleten) men de är samtidigt så långt ifrån en massproducerad klänning du kan komma. Det syns på plagget och det känns i hela kroppen när du bär det. Man blir lycklig och sträcker lite extra på ryggen! Något köp blev det dessvärre inte som ni förstår. Även om vi länge diskuterade hur vi skulle kunna komma till den punkten i livet där vi kommer ha tillfälle att bära liknande kreationer. Prins Carl Philip är väl upptagen och röda mattan i Hollywood känns inte som den första platsen för en framtida ekonom. Men men, vad är väl en bal på slottet?


Klänningen jag provade var jättedjup i ryggen och bands fast med bara två tunna snören. Karins klänning hade ett fantastiskt bling-bling-krusidull-mönster där bak.

Ibland när jag tittar igenom sin kamera så blir jag lite konfunderad över vad jag tänkte när jag tog de där bilderna. Hur de kan vara helt random och inte alls höra ihop! Många gånger tar jag en bild för kunna blogga om den senare, men när jag väl ska sätta in den i ett inlägg så finns det absolut inget att skriva. Så nu kommer ett inlägg med dagens oklara bilder. För att ge er en uppfattning om vad jag har gjort idag. Men som sagt. Ta dem med en nypa salt...


Först ut har vi en Louise goes modebloggerska. Här vill jag visa min nya, extremt sköna, varma tröja som fick klä mig vid dagens brunch.


Sen har vi en bild på en av dagens efterrättallrinkar. Tiramisùn var grym. Panna Cottan var också riktigt bra!


Jaha, sen har jag en oklar bild på en av stolarna på Il Rifrullo. Väldigt cool tyckte jag och Karin. Den passade perfekt i miljön.


Därefter var det då dags för Rugby. Ett spel som vi fortfarande inte förstår ett smack av. Den här konstellationen är dock återkommande och jag och Karin kom överens om att det handlar om en slags tekning.


Vi insåg dock under dagens match, att lagets stjärna är nummer tio, det vill säga vår kille Manu. Stolta kompisar!

Det bästa med min nya iPhone är att jag kan ha så här fina fodral till den. Lädervaror är billigt i Florens så jag slog till på två stycken, ett grått och ett svart. (Maria, det var dessa jag pratade om. Om du fortfarande vill ha ett trots att Florens vapen är stämplat på fodralet så let me know så löser jag det).

Söndag idag. Jag och Karin har precis kommit hem från en timmes powerwalk igenom ett kallt men soligt Florens. Vi gick min vanliga springrunda vilket också innebar att vi tog trappan upp och ner fyra gånger. Hej mjölksyra. Kylan gör dessutom att det blir jobbigt att andas. Men vi var duktiga. Och nu är vi välförtjänta av dagens brunch som vi snart ska bege oss mot. Efter det ska vi titta på Manu och resten av rugbylaget när de förhoppningsvis tar hem ännu en seger. En bra söndag det här. Som vanligt i Florens.

Man brukar säga att alla vägar bär till Rom, men för vår del bär alla vägar till Moyo. Var vi än har varit tidigare under kvällen så landar vi alltid på Moyo på hemvägen. Vi räknas nog mer eller mindre som inventarier på det där stället. Men eftersom vi alltid har kul där finns det ju anledning till att gång på gång återkomma. Så även igår. Vi började kvällen på Gusta där vi fick dela bord med två män som blev avundsjuka på oss då vi blev serverade hjärtpizzor och de fick nöja sig med den vanliga runda formen. Sen fortsatt vi till Volume där vi spenderade kvällen med att prata med en journalist, en sliskig Forte dei Marmi-italienare samt en ekonom tillika ex-rockare. Därefter styrde vi stegen mot Il Rifrullo där vi sa hej till Florens trevligaste kvinnliga bartener samt bokade bord till brunchen imorgon. Sen. Sen skulle vi hem. Men inte utan att passera Moyo. Det blev ett kärt återseende med våra killar i baren. Gonzalo ställde fram två pina coladas utan att vi hade sagt något. Då vet man att man varit på ett ställe för många gånger. Eller att man kanske borde ändra sin drinkpreferens. (Eller äh. Jag tänker dricka pina coladas så länge jag fortfarande är ung och kommer undan med det och så sparar jag tråkdrinkar som Martini och sådant tjaffs tills jag blir gammal). Vi stängde stället som brukligt, sedan stapplade vi hem och rakt ner i våra sängar. Sov som två stockar fram tills klockan ett idag. Det tar på krafterna att ha för många favoritbarer i denna stad...


Giulio, Gonzalo, Roman.

Idag är det Trettondedagen i Sverige men här i Italien firar man istället Festa della Befana. Det är en tradition där alla snälla barn får godis. De som varit dumma däremot, får ta emot kol. Den som delar ut godiset eller kolet är Befana, en gammal gumma som mest kan liknas vid vår svenska påskkärring. Hon kommer flygandes på en kvast och lämnar gåvan i en strumpa (påsk, halloween och jul på en och samma gång ungefär). Jag har tydligen varit ett snällt barn under 2011 för idag kom min (mycket sötare) privata Befana Karin med godis till mig. Och inte vilket godis som helst, utan Jelly Beans i smaken Pina Colada. Hur perfekt är inte det? De ska vi kalasa på ikväll, innan vi beger oss ut i natten. Första stopp blir Gustapizza. But hey, what did you expect?

Kastrup. Jag älskar den flygplatsen. Den förmedlar precis den känslan som Hugh Grant pratar om i början av filmen Love Actually.

Whenever I get gloomy with the state of the world, I think about the arrivals gate at Heathrow Airport. General opinion's starting to make out that we live in a world of hatred and greed, but I don't see that. It seems to me that love is everywhere. Often it's not particularly dignified or newsworthy, but it's always there – fathers and sons, mothers and daughters, husbands and wives, boyfriends, girlfriends, old friends. When the planes hit the Twin Towers, as far as I know none of the phone calls from the people on board were messages of hate or revenge – they were all messages of love. If you look for it, I've got a sneaky feeling you'll find that love actually is all around.

Det är fint sagt tycker jag - även om det bara är en monolog i en film. Oavsett vad. Efter det att mammapappa hade lämnat mig på Kastrup hade jag sett fram emot att möta upp Karin som skulle mellanlanda där med sitt flyg från Landvetter. Men. Hennes plan blev inställt, så ingen Karin kom. Istället sysselsatte jag mig själv med att Tax-free shoppa och äta en riktigt god rödbetssallad. Sen begav jag mig till gaten och det kändes som att jag skulle bege mig till andra sidan jorden, gåendes. Jag entrade rullband efter rullband efter rullband för att komma till A27. Till slut kom jag fram men ett tag kändes det som jag var ensammast på jorden. Det var då jag tänkte på Hugh Grants monolog igen. Love is all around me. Även när den inte syns.




På tal om Tax-free shopping. Nu ska jag ge Clinique en chans att rengöra min hy på djupet.

Dagen jag har väntat på sedan jag kom hem från Italien för två veckor sedan är nu äntligen kommen. Om en halvtimme styr vi bilen mot Kastrup och ikväll är jag återigen på plats i Florens. Åh underbara Florens, vad snabbt det går att sakna dig! Nu ska jag och Karin ner och avsluta några kurser, men framförallt njuta av vår nya hemstad innan vi måste lämna den igen (vilket vi kommer att göra alldeles för fort). Jag känner mig nu färdigpackad, men har som vanligt fyllt väskan med för mycket saker. Jag har ju fortfarande inte tagit hem allt från Florens förra gången, så hur detta ska gå när jag ska hem om några veckor är frågan! Men allt går om man vill har jag hört. Nej. En kopp te och en frukt på det innan avfärd. Nästa gång vi hörs uppdaterar jag från mitten av Toscana. Firenze, sto arrivando!

Är ni redo för världens längsta inlägg? Jag har försökt sålla bland de tusentals bilder jag tagit under året. Men det är svårt. Tvåtusenelva var fullt med upplevelser och jag ville få med de flesta i denna årskrönika. Otroligt kul att gå igenom mitt år, hoppas ni tycker det samma. Många av er har ju varit delaktiga på ett eller annat vis. Så. Enjoy my dear ones:

Årets Ståhej
Jag och Cecilia avslutade i januari vår tid tillsammans på Södra Vägen med världens roligaste och stökigaste sittning. Internsittning 2.0 var namnet och den sittningen går till historien.



Årets historiska besök
Oj, vad svårt att säga då det mesta i Italien (där jag spenderat större delen av året) andas historia. Men jag får nog säga att det står mellan Pompeji och Colosseum. Lika häpnadsväckande båda två!









Årets Accessoar
Resväskan. Jag har verkligen levt i en resväska detta år. Med längre och kortare stopp däremellan, men fortfarande resväskan!

Årets Choklad
Baci. Peruginas stolthet och anledning till Perugias årliga chokladfestival.



Årets återförening-trots-att-vi-inte-har-varit-borta-från-varandra-särskilt-länge
GADDEN 2010 samlades igen och åkte till Stockholm för att partaja på Handelsdagarna.



Årets trappa
Tänk att en sådan här kategori har valmöjligheter. Men faktum är att 2011 innehöll två trappor av stor betydelse för mig. Först har vi Le Scale i Perugia - samlingspunkten nummer ett för språkstudenter (allora, ci vediamo alle dieci sulle scale). Sedan har vi mördartrappan i Florens där jag sprungit mången gång för att bättra på kondisen och forma rumpmusklerna!





Årets hemmakok
Det är många rätter som kan slås om den platsen, jag har lagat massa god mat i år. Men min coq au vin var riktigt fin!



Årets framtida svenska stordesigner
Daniel Smulan Nielsen. Min tilltro ligger hos dig!





Årets nya Göteborgsadress
Vasagatan blev mitt nya hem i vår och jag trivdes som fisken i vattnet.





Årets bästa inköp
Är alla de flygbiljetter jag lagt pengar på.

Årets stjärnor
Cecilia och Nathalie, ni har förgyllt alla mina Göteborgsdagar i år!



Årets Rubrik
Ja, som sagt. Jag är omringad av stjärnor!



Årets Stoneface
Jag säger då det. Inte mycket som rubbar den spanjoren!



Årets drink
Jag och Karin skulle kunna döpas om till the Piña Colada Girls. Senza panna!

Årets konsert
Det har varit dåligt med större konserter i år. Men årskortet på Liseberg utnyttjades och Moneybrother, Veronica Maggio och Hanne Boel bjöd alla på fantastiska musikupplevelser i nöjesparken.





Årets nya hemstad
Firenze. Florens, Florens, Florens. För alltid i mitt hjärta.









Årets nya vän
Karin Levander. Utan dig hade Florens bara varit hälften så bra. Jag är så glad att vi hittade varandra och nu är du fast i mitt liv för alltid!





Årets Studentfirande
Vi tog tåget till Uppsala och firade Valborg på riktigt. Kvalborg var dock i en klass för sig!



Årets insats
Att springa Göteborgsvarvet är en sak. Men att göra det iklädd en getingdräkt tar det till helt nya höjder. Heja dig Oskar.



Årets Perugiafamilj
Det var en gång en rysska, en svenska, en tysk och en spanjor...



Årets franska kicker
Jag blev introducerad till Rugby av Manu och han visade var skåpet skulle stå (eller var bollen skulle i mål med andra ord).







Årets vårfest
Det finns bara en vårfest och den stavas GADDENs vårfest.









Årets Charter
Gick till Rethymnon på Kreta. Jag och Nathalie förundrades över charterfenomenet med alla dessa bildmenyer och inkastare. Kräktes lite på konceptet, men vad kul vi hade!







Årets nostalgitripp
Den där mössan alltså. Den tar mig direkt tillbaka till min och mammas Santoriniresa (aka George Bush-resan) för x antal år sedan. Mössan måste vara en grekisk specialitet vid sidan av souvlaki och ouzo.



Årets promoter
Heter Alberto och gjorde min första tid i Florens så mycket roligare.



Årets efterrätt
Varför välja en när man kan få flera?





Årets midsommar
Firades i en sommaridyll hos Eric och Cecilia utanför Kungshamn. Regn på midsommarafton, men en midsommardag som strålade ikapp med vårt humör. Sill och potatis, hemmgjorda knäckebröd, snapsvisor, lekar, midnattsdopp pch dans. Vad mer kan man begära?











Årets poet
Var Ross som reciterade egenskrivna dikter med en passion som bara en engelsman på en invaderad båt kan ha.



Årets spontantur
Gick till Stockholm. Med en hyrd bil från Statoil styrde jag och Nathalie kosan mot huvudstaden. Där bodde vi hos Oskar, dansade till Levels om nätterna och shoppade på Marlene Birger om dagarna.



Årets huvudstadsbesök
Trots en spontantur till Stockholm och sedvanliga besök till Köpenhamn får årets huvudstad ändå bli Rom, denna eviga stad. Denna gång intogs staden med mammapappa.











Årets prinsessa
Var Cecilia och därför firades hon med prinsesstårta på hennes dag i mars!



Årets språkstudier
Tog plats i Umbriens hjärta, Perugia. Vilken lyx att få lära sig italienska i denna italienska idyll.













Årets sportupplevelse
Jag är ingen inbiten fotbollsfantast eftersom den kvoten genom livet har fyllts av min käre bror. Men. Med det sagt tror jag att jag skulle kunna bli omvänd om jag får gå på fotboll i Italien i resten av mitt liv. Jag skulle kunna tänka mig att bosätta mig i en italiensk hejarklack - vilken lycka att få vakna till den supporten varje dag.









Årets solglasögoninköp
Var mer eller mindre påtvingat efter ett klumpigt felsteg dagen innan avfärd mot Italien.





Årets cravings
OST. Det är synd om kalvarna, lammen och killingarna för jag har nog ätit upp 97 procent av deras föda i år - i ostform.

Årets festival
Varade i tio dagar och hette Umbria Jazz. Glöm allt vad Roskildefestivalen heter, det här är i andra änden av festivalbegreppet. Men minst lika folkkärt. Om inte mer.









Årets vardagslyx
Tänk att kunna köpa solmogna tomater och annan frukt på en marknad i Italien - på en måndag till och med!



Årets pizzaintag
Jag tror jag hamnar på dryga femtiotalet. Att jämföra med min normala årliga konsumtion på cirka två stycken. Men hey, halva året har spenderats i Italien - what did you really expect? Och detta tar oss till...

Årets pizzeria
Ojoj, en tuff fight mellan Mediterranea i Perugia och Gustapizza i Florens. Likvärdigt goda pizzor, men jag tror Gusta tar hem förstapriset ändå - på grund av deras service och hjärtformade pizzor till special clients.





Årets utsikt
Bjöd ett högt beläget Asissi på.



Årets spanjor
Iván Paul Martín Jefremovas. Världens bästa spanska vän och själsfrände.





Årets balansövningar
Utfördes på en strand i Chania på Kreta.



Årets amerikanska kommentar om Perugias alla Jesus-paraboler
This is awesome, I didn't know Italians were such big Bob Marley fans... Övriga kommentarer överflödiga.



Årets macka
Serverades högt ovan molnen på Heaven 23 och bestod av massa massa räkor.





Årets vackraste by
Amalfi. Oh Jesus, jag tror jag blir religös av att tänka tillbaka på hur vackert det var.









Årets dialog som sammanfattar hela Florensvistelsen (och makes no sense för andra än mig och Karin)
- In the model by Becker, it is very us-e-ful to fuck-us on the regrrrrression
- Verrrkligen!
- Sisi, ma come si dice regina in inglese?

Årets frukost
Så mycket C-vitamin fick vi inte från vårt kaffe och våra croissanter, däremot en massa D-vitamin från den strålande solen som sken på oss under morgontimmarna i Rom.





Årets jag kommer tillbaka
Vet inte om det där myntet tar mig tillbaka till Rom. Men det tog mig definitivt tillbaka till Italien.



Årets fjortiskonsert
Jag och Nathalie hängde med alla 17-åringar på Slagthuset i Malmö en natt i slutet av sommaren. Men vad gör publikens ålder för skillnad när AVICII spelar på scenen? Hallelujha!





Årets byggnad
Det finns få monument i denna värld som kan mäta sig med Il Duomo.





Årets prettogrej
Glasögonen. För visst behöver man se klokare ut ibland?



Årets skördefest
Tog plats med människor från världens alla hörn på en lantgård i Toscana. Vi skördade druvor och trampade vin. Och drack vin. Och åt massa mat. Och badade.














Årets återbesök
Viareggio. Tredje gången gillt.






Årets låt
Det är alltid likadant med mina årets låtar. De som präglar året mest, är kanske inte de vackraste, men de som jag lyssnar på när jag tränar. De ger mig så mycket energi och i år står Avicii, David Guetta och Oskar Linnros för den biten.







Årets godaste
Jag vet inte varför jag ens försöker mig på denna kategori. Fullkomligt omöjligt att utse en vinnare. Men. Om jag nu måste så står det mellan Bistecca alla Fiorentina (inga ord kan beskriva lyckan och tillfredsställelsen jag kände när jag åt detta fantstiska kött) samt the Chiantiburger (den var så magiskt god att jag hädanefter benämnde den the Magic Burger).





Årets brunch
SoHo och Incontro kan slänga sig i väggen för på Il Rifrullos brunch har de allt. Till och med en spädgris.









Årets roligaste-spontan-bild-jag-just-nu-hittade-i-arkivet
Toby och Heimar, jag dog lite när jag såg denna bild.



Årets saluhall
Mercato Centrale i Florens. Så mycket gott att till och med hundarna hade problem att hålla sig borta!



Årets bedrift
Jag flyttade till Florens och började läsa på ett Masterprogram trots att jag själv inte är klar med min kandidat. Och vet ni? Jag sprängde gränserna på de där tentorna!





Årets kräftskiva
Tog som vanligt plats i Borstahusen i samband med farmors födelsedag. I år hade vi dock utökat släken med Mike och Debbie.







Årets vackraste mamma
Kommer alltid vara min mamma! Puss.



Årets julmarknad
Var precis så pittoresk man önskar sig. Med Santa Croce i bakgrunden och en massa julstånd från Europas alla hörn i förgrunden var jag i julhimmelen.







Årets soppa
Två soppor kvalar in på denna plats. Dels Il Rifrullos fisksoppa som var utom denna värld och blev hundra gånger bättre eftersom den avnöjts i fint sällskap av mina Romavänner. Dels min och Karins hemmasnickrade tomatsoppa med så mycket chili att vi svettades ut alla våra förkylningsbaciller och fick snyta oss mellan varje slev.





Årets trillingar
They call us the Triamese Trins. We rather say I'm Inge, they're from Sweden.









Årets java
Italienska java. Min kärleksresa började med cappuccino, gick över till caffé shakerato och slutade till sist med caffé macchiato. Däremellan hade jag en kort affär med svenskt bryggkaffe. Men det är över nu, för nu ska jag införskaffa en Moccamaskin.





Årets bar
Moyo. Moyo. Moyo. Volume. Moyo. Il Rifrullo. Moyo. Zoe. Moyo. Moyo. Moyo. Sa jag Moyo?





Årets frosseri
Jag la godiset på hyllan och ersatte det med aperitivo i alla dess slag och på alla dess ställen. Underbart.



Årets avslut
Vad fint att få komma hem till Skåne och fira in det nya året med barndomsvänner och nya bekantskaper. Gott Nytt År. Happy New Year. Felice Anno Nuovo.








Årets sammanfattning
Tvåtusenelva. Mitt bästa år hittills i livet. Jag har varit glad. Skrattat mycket. Upplevt mycket. Träffat massa härliga människor. Njutit av livet. Gjort saker jag längtat efter att få göra. Fått mersmak. Tvåtusentolv är mer oklart (bokstavligen, det har ju precis börjat) men jag ska sätta sikte på att toppa förgående år, hur svårt det än kommer att bli. Tack 2011 och alla ni som förgyllt min tillvaro, oj vad jag tycker om er. Nu kör vi för fullt 2012.

Och med en glad Loui säger jag tack och hej.

Gott nytt år alla mina vänner och ni andra som jag inte känner. Tvåtusenelva var nog mitt bästa år hittills, det innehöll så himla många glädjeämnen. Jag ska sätta ihop min årskrönika som brukligt, men det är en hel del bilder att gå igenom, så ni får ge mig lite tid. Nu hoppas jag att det nya året kommer att innehålla lika mycket lycka som det föregående. Jag har ingen utbytestermin att se fram emot, men en massa annat bra kommer säkert ske ändå. Jag tar det som det kommer helt enkelt. Ett mål jag har med detta år, är att ta tag i att bli stepinstruktör på Friskis&Svettis i Göteborg. Det är något jag verkligen vill och brinner för. Några andra löften har jag inte avlagt, man blir ju bara så besviken när man bryter dem. Jag vill hellre försöka leva i nuet än styras av en massa måsten.

Hoppas ni hade en fin nyårsafton. Själv var jag hemma hos Alexandra och Emma, och kvällen såg ut så här...


Jag var kitchen consulter och blev satt i arbete när jag kom fram.


En hel drös med potatis skulle skivas, men vi var många som hjälpte till.


Kvällens ena värdinna fick här sällskap av Aedan.


Medan den andra värdinnan fick en kram av Malin.


Hallon i fördrinken var inte fel.


Och en massa ljus satte stämningen.


Åh mina fina vänner, vad jag tycker om er!


Till förrätt åt vi parmalindad melon med balsamicovinäger och valnötter. Mums.


Jag satt i den engelska hörnan, omringad av Tom och Ben. Tydligen låter det som att jag kommer från Sydafrika när jag ska försöka mig på att prata bittisk engelska. Jag tror jag ska hålla mig till min amerikanska accent.


Johanna tog för sig.


Stephanie glittrade.


Och Alexandra strålade!


Kamerautvärdering?


Jag och Johanna bjöd på dansshow.


Den innehöll många moves. Alla våra bästa.


Sen blev klockan tolv.


Gott nytt år. Happy new year. Buon nuovo anno!


Jag tänkte att jag skulle poffa av korken på min Prosecco...


...det gick sådär...


Till slut fick jag skruva av skiten och kasta korken i luften istället. Men jag var lika glad för det.


Johanna tycker också om Prosecco.


Krisse festade dock till på riktig skumpa!


Sen gick vi in i värmen och dansade massa mer.


Dans var det ja. En favoritsyssla.

Jag är så otroligt oinspirerad till livet för tillfället. Inget händer. Jag längtar så otroligt mycket tillbaka till Florens att det gör lite ont i kroppen. Som tur är kvarstår det nu mindre än en vecka innan jag återigen är på plats. Och innan dess ska det nya året firas in för bövelen. Dags att se livet från den ljusa sidan igen och avsluta år 2011 med bravur. Dagen idag har inte inneburit så mycket mer än ett kärt återseende av Eric och Maria som äntligen är tillbaka från Thailand! Med sig i bagaget hade de en ny väska till mig. Tack, tack, tack och oj vad många böcker jag kommer att ha plats med i den. Strålande med andra ord. Ikväll ska vi fira jul igen, med Marias stora familj. Det ska bli jättemysigt, för det kändes som att julen bara sprang förbi för min del. Jag var inte hemma under hela Decembers uppladdning och när jag väl kom hem vad det julafton innan jag hann blinka. Så ikväll hoppas jag på julskinka, senap och sill åter en gång!

Lotta! Jag har försökt maila dig på adressen du lämnade i förra inlägget, men mailet studsar tillbaka! Kan du inte maila mig på louise_laurenius@hotmail.com så att jag får din mail. Tack snälla!

Nu testar jag alla medievägar jag kan. Kanske är det så att någon okänd bloggläsare har en extra lägenhet i Göteborg till hands och vill hyra ut den till mig i vår. I så fall går det ytterst bra att maila mig på louise_laurenius@hotmail.com. Man kan också klicka på bilden nedan och komma till annonsen jag har lagt ut på Blocket. Den länken kan man sedan dela med alla man känner för att hjälpa mig så gott det går. Heja. Nu löser vi det här tillsammans tycker jag!

Weii! Titta på mina nya racerskor. Jag älskar Asics löparskor, de har verkligen fått mig att springa mycket bättre än förrut. Och mycket mer. Vilket betyder att de gamla var rätt slitna och att det därför var dags för ett par nya. Så jag är mycket nöjd med dagens inköp. I övrigt är det en utmaning att åka till Väla (vilket är ett köpcentrum för alla er som inte bor i Skåne) under mellandagarna. Helt sinnessjukt mycket folk. Men med en kaffe och banan i magen är man redo för att ge sig in i fighten om fynden. Blev dock inga fynd för min del - förrutom skorna då! Men det räcker mer än väl! Ciao.

Juldagen. Hemvändardagen. Dagen då man i Landskrona samlas på den enda nattklubben i stan: Tages. Med ett z:a på slutet hade man kunnat tro att det var ett dansband. Och ja, vissa likheter finns det kanske: Det var dock inte ett dansband som spelade igår, utan ett band med min gamla mellanstadielärare som basist. Det kändes sådär. Men kvällen var trevlig, och äntligen fick jag träffa mina Skånetöser igen. Alldeles för länge sedan.

Både lillejulafton och julafton innebar träning för mig. Så underbart att vara tillbaka på Friskis både i Kungsbacka och i Göteborg. Jag har verkligen saknat att få lyfta skrot och känna mig riktigt trött i musklerna. Och det kan jag säga att jag är nu, jag sitter här med världens träningsverk. I övrigt har julen varit så här mysig...




En suddig bild, men jag tycker den visar med vilken determination familjen Laurenius äter julgröt.




Mammapappa koncentrerar sig på att göra pepparkaksgubbar. Pappa fick det svåra uppdraget att sätte dit non-stop till ögon.


Det lyckades han ju bra med...














De nya inslagen på årets julbord kom från Italien. Korvar, parmesan, tapenad och Baci såklart.

Karins och min sista natt i Florens blev långt ifrån vad vi hade tänkt oss, men ack så roligt. Vi startade på Gustapizza, där vi nu blir behandlade som stamgäster. Det är kindpussar, rabatt, hjärtan på notan och gå-före-i-kön som gäller. Underbart att få den behandlingen på Florens bästa pizzeria. Men ja, vi har ju varit där några gånger... Vi tog en spinat-ricotta-mozzarella-pizza och den var den bästa pizza Gusta hittills har skapat. Mums! Därefter tänkte vi bara göra ett kort stop på Volume, men det slutade med att vi stannade där hela natten. Otroligt trevligt hade vi och vi pratade med den ena oklara människa efter den andra. Haha. Ett fint avslut på årets Florensvistelse. Nästa år, om bara några veckor, kör vi en repris. Eller hur Karin?


Karin var vacker som en tavla!


Men jag fastnade inte lika bra på bild, så ni får nöja er med hästsvansen!

Julafton är redan över. Men mörkret är kvar, och det här med julbeslysning tycker jag därför fortfarande är berättigat att skriva om. Jag har ju inte hunnit visa er bilder från ett julpyntat Florens för det har verkligen gått i ett sedan jag kom hem för bara några dagar sedan. De här bilderna tog jag i alla fall min sista kväll innan hemfärd. Jag tog en promenad genom ett upplyst Florens och det kändes lite som att gå i en sagovärd. Kombinationen ljus, kullersten, flera hundraåriga gamla byggnader och det faktum att du befinner dig i ditt favoritland gör att mysfaktorn är på topp. För visst är det fint?

Last minute pictures with the Triamese Trins.

Inge, you're propbably back in Holland right now, and I already miss you so much. I think this means that I will experience a new country during the next year. Holland and Maastricht here I come! Love you lots! ♥

För några månader sedan satt jag, Karin och Inge på News Café och track varsin caffé freddo. Det känns som en evighet sedan nu. Då behövde man en kall kaffe för att kyla ner sig i värmen, nu fixar minusgraderna det till oss. I alla fall. När vi satt där slog jag på datorn och det var då jag fick det glädjande beskedet att jag mottagit ett stipendium på 17000 kronor. Det kändes rätt ofattbart och jag uttryckte till Karin och Inge att om detta verkligen är sant, så ska jag bjuda er två på middag så fort jag ser pengarna på kontot. Och ja, pengarna kom in på kontot men det har dröjt ända tills igår tills den där middagen blev av. Men inatt åkte Inge hem och vi tog tag i den där sista chansen. Jag tog med dem till restaurangen Filipepe i Oltrarno. Ingen hade varit där förut så det var kul att testa något nytt. Det visade sig vara ett jättemysigt ställe, med riktigt god mat. Bra val med andra ord. Vi spenderade timmar vid middagsbordet och vi ville inte riktigt att kvällen skulle ta slut för det skulle innebära ett vemodigt hej då. Usch, det är verkligen det värsta med att leva i en resväska. De där hej-då-ögonblicken som man långt ifrån vill ta tag i.




Mums. Jag åt linguine med musslor och en fantastisk pumpasås.


Den uppmärksamme ser här att vi har fyra efterrätter på bordet, trots att vi bara var tre. Efterrätten som vi delade var absolut godast. En pastry med romarin, päron och parmesan. Oväntad och fantastisk kombination.

Igår hade jag en tenta i Economics of Innovation. En tenta som jag, innan helgen, var osäker på om jag ens skulle lägga energi på att lära mig. Det kändes övermäktigt att lära sig 50 instuderingsfrågor om OSS, Software, teknologiska revolutioner, SLIM-modeller och Solow-teorier på bara två och en halv dag. Men så satte det där nu-jävlar-tänket in och vi spenderade hela helgen framför varsin dator. Frågorna blev besvarade och i måndags, efter vår muntliga tenta spenderade vi kvällen och halva natten med att repetera, repetera, repetera. Sen ringde min klocka klockan 05:40 och jag gick upp och repeterade lite till. Innan den där jäkla tentan skulle skrivas. Klockan 10:30 var prövningen över. Och. Igårkväll kom resultatet via mail:

Economics of Innovation: 30/30

Fan, jag ska aldrig mer tvivla på min kapacitet. Det handlar bara om beslutsamhet. Heja mig!

Så här glad var jag tidigt i somras när jag äntligen fick ett välförtjänt sommarlov. Termin fyra var avklarad och jag hade mycket spännande som väntade. Vad fort tiden har gått sedan dess. Sommaren innehöll en resa till Grekland, en spontantur till Stockholm, en månads språkstuder i Perugia, lata strandbesök i Amalfi, intensiva dagar med mammapappa i Rom, en tur till Göteborg för att säga hej till min Cec och min Nathz och så några snabba andetag i Skåne innan det största äventyret väntade. Florens. En hel termin i Florens. Äventyret har blivit en vardag som jag älskar och det känns lite smått ofattbart att jag ska lämna denna stad om bara tre dagar nu. Som tur är kommer jag att återvända redan i januari, men hur länge vet jag fortfarande inte. Som vanligt infinner sig en bitterljuv känsla. Det är sorgligt att lämna, men skönt att komma hem.

Men. Nu var det ju inte det jag tänkt skriva om. Jag skulle ju ge er uppdateringar som gjort mig ungefär lika glad som på bilden nedan:

Health and Education Economics: 26/30 på muntlig tenta samt A på mitt arbete.
International Cooperation and Human Development: 29/30 på skriftlig tenta, 29/30 på mitt arbete. Dessutom fick jag 31/30 på vissa inslag på min presentation på vår konferens. Det ni, jag sprängde gränserna!

(Dessutom är det väldigt roligt att höra ens professor säga I'm very proud of you, and it has been great having you in this course. High five till mig och Karin).

Nu ska jag sätta tänderna i att plugga på morgondagens prövning. Ciao so long.

Hej från Campus Novoli. Vi sitter just nu och väntar på att få avverka vår muntliga tenta i Health and Education Economimcs. Det tar en jäkla tid. Var och en är inne hos professoressa Grazzini i cirka 45 minuter. Det är tur att vi inte är så många i klassen, eftersom väntetiden då hade varit extrem. I Sverige hade ju var och en fått sig en tid tilldelad, men här funkar det inte riktigt på samma vis. Dessutom var det strejk idag igen så det tog en evighet innan vi ens hittade till rätt klassrum (vilket visade sig inte vara ett klassrum utan Grazzinis kontor på tredje våningen, dit man bara kommer med ett speciellt passerkort - och det passerkortet får man av receptionisterna som idag strejkar... ja, ni förstår vart jag vill komma). Ska i alla fall bli skönt att få bocka av detta till slut. Sen står två tentor på tur imorgon, och sen. Sen tar jag jullov.


Kaku, Karin och Dani tvingades ställa upp på bild idag för att förgylla detta fantastiska inlägg.

Vi gjorde tomatsoppa till lunch idag. Med massa fänkål, lök, morötter och vitlök. Men framförallt med massa, massa chili. Det var Karin som kryddade. Och eftersom hon är förkyld, är det lätt att det blir några chilisar för mycket. Det rann överallt av styrkan. I pannan, i näsan. Jag fick snyta mig fyra gånger under min första sopportion. Men. Gott var det. Soppa är fantastiskt gott. Så lätt att göra. Så lätt att variera. Vi blev varma och mätta och förhoppningsvis har vi också blivit av med några av våra bakterier som har varit rätt resistenta på sistonde. Det är på tiden är de ger sig iväg nu!

Den här situationen uppstod imorse, och det var så skrattretande att jag fick hämta kameran. Där stod vi i våra nya universitetshoodies, våra tights och tjocka strumpor och borstade tänderna med samma monotona röresle. Lika trötta båda två. Men tröttheten måste förbises, för vi har plugg att ta tagi idag. Gårdagens muntliga tenta förresten. Den blev inte av. Vår lärare blev plötsligt sjuk vilket vi fick vi reda på tre minuter innan tentastart. Så nu blev prövningen flyttad till måndag istället. Indifferent till detta faktum, men det hade såklart varit skönt att ha en till tenta avklarad innan helgen. Nej. Plugg var det. Hej so long.

Tanti auguri, tanti auguri a te! Idag fyller Karin 23 och jag väckte henne med skönsång, levande ljus och överraskningar! Man måste få en bra start på sin födelsedag tycker jag. Precis som Cec och Nathz gav mig i år på min dag (tack igen mina underbara vänner och oj, vad jag saknar er). Nu ska vi bara se till att bocka av en till tenta, sen ska vi tillägna eftermiddagen till att fira Karin och njuta av Florens. Håll varsin tumme för oss klockan 09:30. CiaoCiao.

Torsdag. En tenta avklarad. Tre återstår. En av dem imorgon. Ingen rast ingen ro. Men jag och Karin tar det lite som det kommer nu. Vi har pluggat tillsammans med en av våra klassisar Dani över lunchen. Diskuterat optimala nivåer av utbildning och moral hazard och maktdistribution mellan rika och fattiga. Allt ur ett micro- och macroperspektiv. Det är många modeller och funktioner att hålla reda på, men det är samtidigt mycket intressant. Morgondagens tenta är muntlig. Det blir spännande att se hur jag ska kunna hålla koll på alla X och Y och grekiska bokstäver utan ett papper (fast kladdpapper ska vi nog få använda ändå...).


Imorse var det väldigt mysigt att vakna och få sällskap till frukosten. Vi tände pepparkaks- och vaniljljus och lysnade på jullåtar för att komma i rätt form inför tentan.

Ikväll har det hänt något stort i Florens. Jag har nämligen gått och blivit sambo. Med ingen mindre än signorina Karin Levander. Hon har nu intagit min extrasäng, en säng som också kan misstas för en matta. Där ska hon husera i dagarna sju, tills vi båda lämnar Florens om en vecka. Ja, för på torsdag flyr vi på varsitt håll, jag till Köpenhamn och Karin till Stockholm. Från huvudpersoner till huvudstäder. Det ni. Men innan dess ska vi hinna med en massa. Fyra tentor. Karins födelsedag. En Gustapizza. En magisk Chiantiburgare. Julklappsshopping. Packning. Pina Coladas. En aperitivo. En middag. En brunch. (Herre Gud, fokus är verkligen på all mat vi ska hinna med. Vi fick ta fram kalendern för att planera in alla måltider). Vilken tur att vi båda kommer tillbaka i januari, så att det inte känns så vemodigt att lämna denna fantastiska stad. Nu känns det bara kul att komma hem istället.


Här har ni Karin och ett axplock av de ord hon använder i våra Skypekonversationer. Tjejen kan ordbajsa med stil, det får jag ge henne.

Haha. Min inbox jobbar på flitigt och har idag tagit emot många roliga mail. Det här dök precis ner i den virtuella brevlådan. Min bror med sambo ville inte vara sämre än andra delar av släkten och skickade ett julkort på det lite mer moderna viset. Ett julkort som har tagit sig till Italien ända från Thailand. Jag förstår att det ligger väldigt mycket kärlek bakom bilden (tavlan, mästerverket etc). Framförallt har ni (eller jag kanske borde säga du Maria, för jag har svårt att se Eric vara så här kreativ i Paint) fått till morrhåren på Pelé exeptionellt bra. Tack mina bästaste! Nu önskar jag er en fortsatt underbar semester. Jag kommer att sakna er massa på julafton! PUSS.

Jag fick precis ett mail från min gamla danska arbetsgivare Nortlander. Företaget jag arbetade för när jag var guide i Gressoney. I rubriken stod det vi mangler svenske guider. Hade jag nu inte förstått danska så kan man ju lätt tro att jag mottagit ett hotbrev. Vadå maglar svenska guider? I en byxpress? Men nej, nu är jag ju klokare än så. Mangler på danska betyder saknar på svenska och genast blev mailet mycket intressant. Nortlander saknar svenska guider i Val Thorens och Val d'Isère vecka 3 och 4 och skrev till mig för att höra om jag var ledig då. Jag vill bara skrika jaaaaaaaa, men mitt svar innefattar en hel del planering, så jag får se om det ens kan bli av. Men oj, vad underbart det hade varit att få stå på ski i en orange jacka (inte längre modell 1989 utan en uppdaterad version) ytterligare en gång. Åh. Utförsåkning. Sol. Öl. Glädje. Livet när det är som bäst.