Ragazzi! Questa post è l'ultima d'Italia perchè il mio viaggio è purtroppo finito. Dopo cinque settimane sono ritornata a Svezia. Sono felice, ma come sempre in Svezia c'è pioggia e diciassette gradi: si, mi manca già Italia. Molto! In sommario sono molto contenta dei corsi a Perugia, amo i miei nuovi amici, ho mangiato circa venti pizze questo mese (normalmente mangio non più di due per anno), desidero che il tempo a Perugia era un po' meglio quando sono stata libera (è importante per un svedese di abbronzare), penso che il territorio alla costa d'Amalfi è veramente bellissima. Bellissima! Amo il mare. Sicuramente i gelati in Italia sono il meglio del mondo. So che l'espressione Quando siete pronti me lo dite e la parola posso sempre mi farà pensare a Maria Giulia, la mia professoressa a Perugia. Non dimenticherò mai la notte quando Iván e io abbiamo parlato della vita sotto l'apertura della porta. Ho incontrato molte persone i quali sono carine di me. Non ho una problema viaggare da sola. Ho un po' paura di Napoli. Ma vorrei mangiare pizza della prima pizzeria nel mondo. A Napoli. Mi piaccono i Baci. In entrambi i modi, ma questa volta penso dello cioccolato...

Allora. Ho molti impressioni e non posso scrivere di tutti. Invece vorrei mostrarvi le pitture da Roma. Sono stata quattro giorni a Roma con miei genitori e questo è quello che abbiamo fatto (in svedese).


Vi bodde på ett Bed&Breakfast precis bakom Piazza Navona. Frukosten serverades dock på ett närliggande, jättemysigt, cafè. Cappuccino och croissant var vad som serverades.


Italiens godaste kaffe drack jag på vårt morgonfik.


Första dagen begav vi oss till Vatikanstaten. Vi klättrade upp i Peterskyrkans kupol. Femhundratio trappsteg i trånga utrymmen och ett kvavt Rom. Svettigt. Men värt det till slut.


Ska man posta vykort i Rom ska man göra det i Vatikanstaten som har en egen postgång. Den är betydligt snabbare än Roms och kanske hinner vykortet komma fram innan du själv kommer hem.


Peterskyran tog 120 år att färdigställa. Den är väldigt imponerande. Maffig.


En glass om dagen är bra för magen. Och italiensk glass tror jag är världens hälsokur.


Vi bockade även av Pantheon första dagen.


På kvällen gick vi över Tibern till Trastevere och baren Freni e Frizioni. De serverar godaste apperitivon i Rom.


Mamma sörplade Mojito!


Och så åt vi oss mätta mätta mätta.


På nätterna kom mitt sanna jag fram. Ni kan kalla mig Lara Croft.


Nästa dag hade vi Colosseum som mål. Men först stannade vi till på Piazza Navona.


Sen kom vi fram till världens mest kända amfiteater.


Vi hade audioguiden i våra öron och vi reda på massa fakta. Visste ni till exempel att när gladiatorerna hade fightats och fallit offer för djurens tänder och klor, då gick man fram till den livlösa kroppen och petade på dem med glödande järnspett. Allt för att gladiatorn inte skulle kunna fejka sin död. Brutalt.


En tjugofyra år gammal Louise framför en tvåtusen år gammal mur.


Efter Colosseum styrde vi stegen mot Fontana di Trevi, men först stannade vi på en jättemysig restaurang och åt ännu fler goda italienska delikatesser.


Med 35 grader i skuggan vill man inte annat än hoppa i. Men icke. Det är förbjudet. Såklart.


Mamma eller Anita Ekberg, vem vet?


Kasta ett mynt över axeln ner i fontänen och du kommer att återvända till Rom. Fungerade förra gången, så jag testar igen.


Nästa dag satte vi oss på Spanska Trappan och studerade folk. Jag lyckades fånga trappan helt tom...


...men som ni ser så var folket där, bara man vände blicken.


Efter Spanska Trappan promenderade vi. Promenerade vi. Promenderade...


Vi fotade massa.


Vi fotade ännu mer...


...och till slut blev pappa så här trött.


Sista kvällen gick vi ut och åt på en närliggande Trattoria.


Pasta, pizza. Pasta, pizza. Pasta, pizza.


Och så kom måndagen. Sisa dagen i Rom. I Italien. Vi firade med jättegoda mackor.


Sen satt vi i en dörröppning och drack kaffe...


...och läste tidningen. Man kan ha det värre.

Tack mamma och pappa för dessa dagar. Tack Italien för denna månad. Tack livet (för jag ville sluta med ett tredje tack).
Kommentera 3
En dag på Amalfis strand, inte mycket mer att rapportera. Jag ger er bara tre bilder för det tar så lång tid att ladda upp. Imorgon är sista dagen här, och jag kommer troligen spendera även den i Amalfi eftersom det är betydligt finare och roligare där än i Salerno. Vid sextiden imorgonkväll tar jag tåget till Rom och hoppas på att anlända i huvudstaden tre timmar senare. Men. Man vet ju aldrig med Trenitalia. Imorgon får jag hur som helst träffa min älskade päron och sedan väntar fyra fullspäckade dagar i Rom. Åh, denna eviga stad. Jag kommer gå loss med kameran...


Det här är Pasquale. Mannen som äger solstolarna på stranden i Amalfi där jag mer eller mindre bor om dagarna. En bra kille. En annan mentalitet än många italienare. Vi hade ett långt prat om själen idag. På italienska. Pasquale är gammal fotbollsspelare, vilket jobbar till hans fördel där han går i sina speedos på stranden. Haha. There, I said it. Ett muskelberg. Om ni undrar varför jag står så konstigt så är det för att det brinner under fötterna på mig när bilden tas.


På vägen hem (säger man vägen hem, även om man inte transporteras på en väg?). Anyway. På havet hem fick jag en sådan lust att äga just den här båten.


Och så insåg jag ytterligare en gång hur vacker vår värld är.
Kommentera 1

När jag var liten älskade jag spelet Labyrinth. Jag älskade också sommarlovsmorgon. Framförallt den sommaren då sommarlovsmorgon hette Salve och handlade om Medeltiden. Klurigheter och historia har alltid fascinerat mig, kanske inte till den grad att den fyller tomrum, men jag kan tycka det är intressant och spännande att höra berättelser från förr. . Idag besökte jag Pompeji och när jag gick där i den gamla staden om en gång var täckt av Vesuvius lava, då kom just dessa två barndomsminnen tillbaka; Labyrinth och Salve. Pompeji är gigantiskt. Så mycket större än jag någonsin föreställt mig. En labyrint av hus, butiker, gator, tempel, amfiteatrar. Det var mäktigt. Varje dag skriver vi historia, men jag har aldrig känt mig så märkbart uppfylld av historia som när jag vandrade i Pompeji. Så välbevarat. Man kan knappt tro att staden legat gömd så många år. Det som också är fängslande är reproduktionerna av riktig människor fångade i skräckögonblicket då lavan välde över dem. Eftersom lavan stelnade runt kropparna kunde man, då man började gräva fram staden, fylla tomrum efter förmultnade kroppar med gips och på så vis få fram exakta kopior av människor som levde då. Avgjutningen av den gravida kvinnan är mest känd, för kontrasten mellan liv och död är så slående.

Bilderna gör inte staden rättvisa, Pompeji måste upplevas på riktigt. Men eftersom jag är snäll så lägger jag in några ändå. Ciao.






Kontraster, kontraster. Gamla Popmeji möter en något nyare upplaga.




Det här var huvudgatan. Alla hus som kantar gatan var butiker av olika slag.


Turister, ruiner. Och den fruktade Vesuvius.


Den här mannen fångades i en skepnad då han försökte skydda nästa och mun för att kunna andas bättre.


Hade det inte varit för mitt röda nagellack hade min gladiatorfötter likväl kunnat tillhöra en tid flr tvåtusen år sedan. Eller hur?

Kommentera 0
Visa fler inlägg