Tra Milano e Como.

Publicerat i: Milano
Pendlare. Det är vad jag är nu. Två timmar spenderar jag på ett tåg varje dag. Addera promenader till och från olika stationer så är jag uppe i tre timmars transport om dagen. Jag har egentligen inget emot att sitta på ett tåg. Det är rätt avkopplande. Vad jag däremot inte tycker om är att slösa gymtid. Och det är precis vad jag gör på det där tåget. Varför har ingen kommit på att göra ett gym på räls? Ett tåg endast med gymmaskiner. För personer som vill tidsoptimera. När jag blir rik ska jag bygga ett eget spår och sätta ett sådant tåg i rullning.
 
Vad gäller pendling så är det desstom ytterligare ett tillfälle att bli frustrerad över den italienska (obefintliga) organisationen. Att skaffa ett tågkort är en uppgift som tar månader. Det är en förfrågan som ska godkännas på olika distanser och vilken innefattar särskilda blanketter, kopior på pass och fotografier. För en gångs skull skulle TreNord kunna lära till och med av Skånetrafiken. Jag har ännu inte lyckats fixa det där kortet så nu köper jag dagsbiljetter varje dag och då gäller det att ha kontanter. Igår saknade jag 20 cent till min biljett. Ett tag tänkte jag strunta i att köpa en. Det har aldrig kommit en kontrollant på tåget ändå. Men så fick jag en magkänsla att ju igår skulle vara dagen då jag skulle bli kontrollerad. Med två minuter till godo tills tåget skulle avgå hade jag inte tid att springa halvvägs till Comos centrum för att hitta närmsta bankomat. Så vad gjorde jag? Jag gick in till caféet på stationen, såg ledsen ut och sa att jag saknade en euro till tåget, varpå barmannen öppnar kassan och ger mig en euro från dagskassan. Det finns goda själar där ute! Och kom det någon kontrollant? Det kan ni ge er sjutton på att det gjorde!


Positivt med att pendla är i alla fall att det ges tid till att läsa Metro. Dock inte lika kul när Metro innehåller negativa nyheter om svenska företag. Ovan artikel om IKEA och hästköttbullarna.
Kommentera 0

Igår fick jag finbesök i Milano. Min gode vän André, som jag pluggade tillammans med de två första åren på Handels, var nämligen i Italien tillsammans med flickvännen Kristin (som också pluggat på Handels, men ett annat program). André har en syster som tycker om att åka skidor lika mycket som han själv gör, och när nu hon har fått barn har hon och familjen lagt mamma- och pappaledigheten i Champoluc och i Österrike. En månad på varje ställe. Drömmen. Det ska jag också göra när jag någon gång i framtiden får barn. André och Kristin har i alla fall varit och hälsat på dem i helgen och innan de sätter sig på planet mot Sverige idag svängde de alltså inom mig för lite kvalitetshäng. Superkul att se dem, om dock för en väldigt kort stund. Jag jobbar ju hela dagarna, men igår när jag kommit tillbaka till Milano med tåget mötte jag upp de båda. Vi svängde inom Billa för att handla parmesanost (ett måste att ta hem till Sverige när man varit här). Därefter gick vi hem, pratade över ett glas Prosecco och så bokade jag bord på en av mina favoritrestauranger i mitt område: Cantina della Vetra. Det är en klassisk italiensk restaurang, ett mellanting mellan fancypancy och en enklare Trattoria. Personalen är fantastiskt, framförallt hovmästaren. Och så serverar de förstklassiga italienska rätter. Igår åt både jag och André grillad tonfisk på en bädd av ratatouille med pistagesås och potatischips. Till det drack vi en Chianti Classico och så avslutade vi hela alltet med Tiramisù och Limoncellosorbet. Oj, tänk om alla måndagar kunde te sig på detta vis.


Jag fick en fantastiskt fint inslagen present. Fast innehållet var ännu bättre - olivolja med peperoncinosmak. Ska genast börjas användas.


Hej hej från restaurangen. (Pappa, du får plocka fram dina gamla glasögon om du vill vara lika trendig som André).


Skulle kunna äta detta alla dagar i veckan.
Kommentera 0

Igår och idag är det val i Italien. Jag vet inte hur mycket det har pratats om detta hemma i Sverige, men den stora snackisen här nere kan man väl säga är Berlusconis vara eller icke vara. Jo, för det är ju så att den gamle gode Silvio ställer upp i valet igen. Snart åttio år gammal. Han förutspås inte vinna valet, men när jag precis tittade på de senaste mätningarna var han uppe i 31% och det betyder flest röster av alla! En person som röstar på Berlusconi, är en person för mycket. Giacomo, en av mina kollegor, är förstörd. Han anser att det bara är intellektuellt skadade personer som röstar på Berlusconi. Vilket han har rätt i. Samt personer som inte vill betala skatt. För som vanligt är skattepolitiken den mest framträdande frågan. Och Berlusconi har gått så långt att han inte bara lovar skattelättnader. Han lovar nämligen även att personer ska få pengar tillbaka, fysiskt i ett kuvert via posten eller insatt på ett konto. Jag vet inte hur detta ligger i linje med Italiens behov att ta sig ur krisen, men jag tror inte att någon av de mikroteorier jag har läst skulle stödja beslutet att ge tillbaka pengar till landets invånare.

Nåväl, vi får väl se hur detta blir...


 
Kommentera 0
Visa fler inlägg