Och så var vi bara 25. Hur sinnes är inte det? Jag? Topp 25 i Sveriges Mästerkock 2015. Oavsett hur det går nu så är jag nöjd. Jag har kommit längre än jag kunde tänka mig från början. Det här var ju bara ett test. En rolig grej för att se hur långt jag kunde komma. Och nu är jag här. Jag ger mig en klapp på axeln och känner mig stolt över mina prestationer. Inför sista utmaningen på Bootcamp känner jag mig upprymd. Taggad. Det ska bli kul att få tävla igen. Nu har jag börjat lära känna köket och känslan av att jobba under press. Men oron över vilken typ av tävling det kommer bli härjar ju trots allt i kroppen. När portarna till Gasklockan öppnas och jag får se 25 hela majskycklingar uppradade framför mig ler jag lite inombords. Nej, jag har aldrig styckat en kyckling förr, men det känner jag trots allt kommer gå bra. Jag har kollat på vad som känns som hundratals youtubefilmer där kycklingar styckas, så jag har koll på hur jag ska gå till väga. Dessutom vet jag exakt vad jag jag vill göra för rätt. En kycklingballotine såklart. 

 

Juryn startar tävlingen. 75 minuter har vi på oss att stycka ut de delar vi vill använda oss av och göra en komplett huvudrätt. Det svåra är egentligen inte att laga maten. Det svåra är tidsbristen som blir ännu mer påtaglig med endast en kokplatta till godo. Planning is key! Medan alla andra rusar fram och hämtar sin kyckling, sticker jag till skafferiet och hämtar svamp, citron, vitlök och pistagenötter till min fyllning. Jag måste få igång fyllingen först så att den är redo direkt när kycklingen är styckad. Sätter direkt på en stekpanna som visar sig vara sönder i handtaget och läcker vatten - hur är det möjligt? Jag springer ut ur bild till produktionen och ber om en ny och jag måste vänta ett tag på att få den. Stressen. Det löser sig till slut och när fyllningen är i pannan ger jag mig på kycklingen. Jag får ut två fina bröstfileér. Tänker direkt att jag kommer få skäll om jag endast använder bröstet eftersom det anses vara den torraste delen på en kyckling. Men jag behöver ju inte låren och vingarna. Vad gör jag? Jag bestämmer mig för att spara skinnet och göra friterade kycklingchips om jag har tid. Det mest går enligt plan med det tar för lång tid att koka upp vattnet till kycklingen. Jag måste få igång detta om jag ska hinna steka sötpotatisen mjuk till min höstsallad. Stressen känns av när jag väntar på att kycklingen ska bli klar i vattnet. Allt annat är förberett, det är endast stekplattan jag väntar på. Jag tar upp kycklingen från kastrullen när det gått cirka 14 minuter och ber till Gud att den inte ska vara rå. På med stekpannan, börja steka sötpotatis, sedan äpple, sist i med kantarellerna. Jag blandar ut överbliven fyllning med grädde och gör en sås/stuvning. Steker ytan på kycklingen. Skär upp den. Oh, den ser saftig ut, yes! Med fem minuter kvar sätter jag en stekpanna med matolja på stekplattan. Jag hinner kanske göra de där kycklingskinnchipsen ändå. Panerar dem i mjöl och grädde och mjöl igen. De blir superkrispiga. Upplägget blir bra, kanske att jag la på lite för mycket av allt. Men va fan, ingen tid att ända. På med chipset med tio sekunder till godo. BAM! Klar. Jag är nöjd. Jag har gjort mat som jag älskar att laga. Som jag älskar att äta. Åker jag ut nu, så åker jag med huvudet högt. Jag kan inte göra mer nu.

 

 

Så var det så dags att få veta resultatet. Vi samlas i studion som vi sett så många gånger förr på TV. Stämningen är... påtaglig. Mycket nervositet och spänd förväntan ligger i luften. Jag känner redan att vissa av mina medtävlande är klara, de har verkligen levererat under tävlingarna. För min egen del har jag absolut ingen aning även om jag tänker att det nog kommer ta slut här. De andra är för bra och jag har inte levererat på topp i alla tävlingar. Men jag känner samtidigt att hur det än går så är jag så sjukt nöjd med min insats. Nöjd med att jag ställde upp och vågade prova! Vågade utmana mig själv. De börjar ropa upp namn på de som ska gå in till juryn. En och en försvinner de. När de ropar upp mitt namn visar det sig att jag ska gå in med en annan tävlande, Ninos, och jag vet direkt att det betyder att jag inte gått vidare. Inte för att Ninos gjort dåligt ifrån sig, tvärtom, men om man går in två så känns det som att vi ska trösta varandra när vi inte går vidare. Äh. Spekulationer, men det är känslan.

 

Vi kommer in in juryrummet och där sitter de på rad, Leif, Markus och Mischa. Mischa börjar prata till mig och berömmer mig för mitt driv. Att jag tagit mig hela vägen från Milano för att vara med och att jag kan göra vad jag vill om jag bestämmer mig för det. Det är en komplimang, men också ett sätt att linda in att du kommer inte gå vidare men vi tror på dig i ett annat sammanhang. Jag kommer inte ihåg vad hon sa till Ninos men sedan gick avrättningen rätt fort. Vi gick inte vidare och kunde ta av våra förkläden. Vår Mästerkockenresa slutar här.

 

Så, för att summera. Jag tog mig till topp 25 i Sveriges Mästerkock 2016. Helt otroligt om ni frågar mig, och jag är så stolt över mig själv. Självklart hade det varit kul att komma ännu längre, men samtidigt är pressen så stor att jag inte vet om jag hade pallat trycket. Det bästa med hela upplevelsen har varit att jag utmanat mig själv att göra något jag aldrig gjort förut. Och vännerna. Jag har fått så många fina nya vänner som alla brinner för precis samma sak som jag. Det gör att man kommer nära varandra fortare och det är så himla fint. Tack till alla inblandade, från deltagare till produktionsteam, det har varit fantastiskt. Och till topp 12: rock on! Ni är grymma!