Jag har precis varit med i slutauditionen av Sveriges Mästerkock. Av totalt åttahundra sökande tog jag mig vidare från audition i Helsingborg och hamnade bland de 40 bästa i Gävle där slutkval väntade. I fyra intensiva dagar har det varit tävlingar, intervjuer och inspelningar och det har varit sjukt intensivt. Och sjukt roligt. Jag har träffat ett så bra gäng. Vi har kommit varandra nära på bara några få dagar. Det blir nog lätt så när alla brinner för en och samma sak. Man har alltid något att prata om. Matsnacket har stundtals blivit så pass intensivt att jag fått stänga av. Jag blir för nervös av att diskutera innertemperaturer i en evighet. Men tänk ändå, att ett gäng med så otroligt olika bakgrund kan komma så bra överens. Fantastiskt! Om det är något jag tar med mig från den här tiden så är det människorna. Men nu. Låt mig ta er igenom första auditiondagen i Gävle.

 

Vi ser vad som verkar vara tusentals ägg framför oss och får reda på att vi ska göra en rätt där ägget kommer i fokus. Jag tänker direkt att mina konkurrenter kommer gör egg benedict för där får man visa att man både kan pochera ägg oh slå en hollandais. Jag måste särskilja mig. Jag funderar dock på om jag också ska pochera ägg, steka kronärtskockor och toppa med granatäpple och parmesan. Lite som jag har gjort här. Men är det tillräckligt? Dessutom ser jag inga granatäpple, och då faller rätten lite. Nä, jag får tänka om. Omelett kanske? De säger ju att man kan bedöma en kocks kunskaper på hur bra han eller hon gör en omelett. Man alltså en vanlig omelett? Eller ska jag göra en sådandär fluffig omelett som jag älskar? Nä, nu vet jag! Jag gör Okonomiyaki. Japansk omelett. Den innehåller ju ägg, och dessutom ska den toppas med majo, så då får jag in ägg på två ställe. Jag kör på det. Omeletten blir rikitgt bra. Men när jag ska göra såsen till toppingen inser jag att där inte finns någon ketchup vilket är en av huvudingredienserna. Fan. Vad gör jag? Jag får improvisera ihop en egen ketchup. Mixar soltorkade tomater, torkade plommon, tomatpurè och kvisttomater. Hoppas på det bästa. Det blir en intressant röra, men ingen ketchup. Äh, jag får köra på det. Kommer ändå inte hinna med något annat nu. Dra på såsen, toppa med majo, pimpa med persilja (som egentligen skulle varit torkade noriblad). Äh. Jag känner mig nöjd ändå.

 

 

Vi visste att det skulle komma en tekniktävling. Och redan innan Gävle hade jag mina aningar att det skulle bli bearnaisesås. Men trots dessa aningar så övade jag aldrig. Dumt kanske. Men jag äter ju aldrig bea, så jag ville inte slösa massa ägg. Dock vet jag exakt hur man slår en bea. Men ärr jag tillräckligt stark? Snabb? Har jag rätt teknik? Äh, det är bara att köra, det kommer gå bra. Ingen åker ut i tävlingen i alla fall, men de fem snabbaste går direkt vidare till topp 25. Tävlingen börjar. Jag sätter direkt mitt smör på plattan för att smälta och komma ner i rätt temperatur. Samtidigt blandar jag ingredienserna till reduktionen och lägger äggulorna i en annan kastrull. Allt går enligt plan. Men så helt plötsligt ser jag i ögonvrån hur de första personerna springer fram till juryn för att få sin bea bedömd. Hur är det möjligt? Jag har för fasen inte ens börjat monterna ner mitt smör. Sjukaste jag varit med om, hur kan man vara så snabb? Jag vispar tills armen vill gå av och får till en så sjukt bra bea. Riktigt nöjd med den springer jag fram och ställer mig i kö. Men det står säkert tio personer framför mig och tävlar om de två platserna som återstår. Inte en chans att alla de kommer bli underkända. Fan. Jaja. Jag går ifrån tävlingen med huvudet högt. Min första hemslagna bea blev grym. Och jag gjorde den under press. Jag är stolt trots allt.

 

 

Klassikern. Utav alla klassiska svenska rätter är kanske Biff Rydberg den enklaste. Det är ju egenligen bara en lyxpyttipanna. Oxfilè. Potatis. Lök. Simple as that. Men ju enklare det är desto bättre måste detaljerna bli. Kött, potatis och lök måste stekas till perfektion. Och hur särskiljer jag mig från de andra? Jag bestämmer mig för att jobba på upplägget. Det ska se annorlunda ut, inte vara de klassiska tre raderna. Jag vill bygga på höjden och hittar en cylinder som jag kan stapla de färdigstekta ingredienserna i. Jag gör en senapsgrädde som blir riktigt god. Jag är inte nöjd på stekytan på potatisen. Men löken och köttet blir bra. Med bara en stekplatta till vårt förfogande drar dock stekningen ut på tiden, så när det är dags för upplägg har jag rätt snålt med tid. Men jag börjar lägga senapsgrädden i botten. Sätter cylindern i mitten och börjar stapla. Kameramännen ser att jag gör något annorlunda och trycker upp kameran alldeles för nära. Jag blir nervös, men håller ihop det. Tills jag drar bort cylindern och allt bara rasar ihop. H e l v e t e. Fem minuter kvar. Vad gör jag? Jag måste börja om. Jag börjar springa. Hämtar ny tallrik, staplar om. Lite tightare denna gången. Lite lägre torn. Det måste hålla. Jag drar av cylindern och ber till Gud. Det rasar igen. Men inte lika mycket. Jag kan jobba med situationen. Jag måste jobba med situationen. Två minuter kvar. Fan, jag har inte ägget klart. Biff Rydberg ska ju serveras med äggula. Springer igen. Bort till skafferiet, knäcker ägget, separerar det. Tio sekunder kvar. Nio. Åtta. Sätter ägget i såsen. Sju. Sex. Fem. Samlar ihop min hackade persilja. Fyra. Tre. Två. Slänger på persiljan. Ett. Släpp allt ni har i händerna! Fy fan. Det vidrigaste jag varit med om. Den stressen. Men jävlar, det var kul ändå.