Corri come nessuno ti vede!

Publicerat i: Milano, Träning/Hälsa gymma, hälsa, intervaller, löpband, springa, träna
Min nya favoritsyssla på löpbandet har blivit att springa intervaller. Supersnabba intervaller. Jag börjar oftast springa några kilometer i en fart på mellan 10,5 km/h och 12 km/h beroende på hur kroppan känns. Sedan avslutar jag med 10-15 minuter av 30-sekundersintervaller på mellan 15 km/h och 18 km/h. Jävlar i min låda vad det går undan då. Det är superskönt att känna hur varje muskel arbeta för att orka med i tempot och jag tror faktiskt att dessa intervaller har gjort att jag springer bättre på mina längre sträckor nu också.
 
Igår höll jag dock på att göra en favorit-i-repris på gymmet. Jag har fasat för ögonblicket då min Westport-fadäs skulle upprepas, och igår skedde det nästan. När jag bodde i Westport hände nämligen det som inte får hända. Jag var på gymmet, på löpbandet för att vara exakt, där jag sprang i godan ro. Plötsligt händer något, jag tappar balansen och faller handlöst ner på bandet. Samtidigt som jag glider bakåt fastnar byxlinningen i bandet och min rumpa blottas för alla som vill se på. Två löpband längre bort står en man som kastar sig över löpbandet som skiljer oss åt för att trycka på den röda nödstoppsknappen. Allt ackompanjeras av en kvinnlig åskådares utrop: Oh my God, Oh my God, Oh my God! Ville jag dö eller ville jag dö? var det fruktansvärt pinsamt, men idag har det bara blivit en rolig historia från livet.
 
Tillbaka till igår. Återigen tappade jag balansen och snubblade till ut på kanten, men lyckades få tag i handtagen precis innan det var för sent. Puh, tur! Det hade varit så trist att behöva skämmas över att komma tillbaka till gymmet som jag älskar så mycket.

#1 - - P:

Vilken syn det måste varit. Tur att det inte upprepades!
Puss P