Fredag idag. Helgen som väntar har jag länge haft höga förhoppningar på. Bruce Springsteen är nämligen i stan och jag ska gå på hans konsert imorgon. Jag väljer att bortse från att vädret ska vara allt annat än bra, för är the boss bara hälften så bra som sist han var här så kommer det vara värt allt regn i världen. Hundra gånger om. Jag älskar Bruce. Inte så mycket att jag står utanför hans hotell i sju timmar och väntar på att han ska visa sig. Men tillräckligt mycket för att blir glad när jag lyssnar på Girls in their summer clothes. Lugn i själen när jag lyssnar på Streets of Philadelphia. Lycklig när jag lyssnar på Waitin' on a sunny day. Och kärlekskrank när jag lyssnar på Fire. Det finns låtar till varje tillfälle. Texterna är så bra. Det är en raritet nu för tiden. Eller, det kanske det inte är, men massproducerad musik faller i alla fall långt ifrån Bruces kategori. Igår hamnade jag på mattan på mitt vardagsrumsgolv. Det kan låta konstigt, men det var någon knapp jag skulle trycka på och istället fastnade jag där, med blicken i taket, Bruce i högtalarna och alla hans texter på iPhonen. Det blev en fin stund. Testa att lägga er på golvet någon gång och bara insupa tiden, det är underskattat.

 

På nya plattan är Land of hope and Dreams min absoluta favorit, och jag tror den kan bli pompös live. Jag tror jag föll för den för texten passar så bra in på vad jag känner nu för tiden.