Eric, min käre bror, kom hem till oss och åt middag. Med sig hade han hans och Marias kärleksbarn, katten Pelé. Jättesöt katt, katter är söta. Men.
Det finns en gräns. Vad han än gör så kommer han undan med det. Sist han var här välte han ner en stor jävla blomkruka (typ den största vi har här hemma, förstår inte hur han lyckades). Och allt pappa säger är: Titta vad rolig han är. Det där städar jag upp. Ha! Det där skulle varit jag! Kan säga att det inte hade låtit likadant.
Jag som under hela min uppväxt ville ha en katt, är nu glad att jag aldrig fick en. För hade den katten fått lika mycket uppmärksamhet som Pelé får så hade jag själv blivit ett fall för Sigmund Freud. Ett psychfall. Ja, jag vet, han är bara en katt och fattar typ ingenting. Och han är jättesöt, men det går mig verkligen på nerverna när mamma och pappa heeeeela tiden håller på och gullar med honom. Mitt i IDOL (som jag egentligen inte har följt, men är det final så är det), så hör man konstant mamma prata med bebisröst till Pelé. Ahhhh, sluta! HAN FATTAR INTE! Och inte nog med det. Helt plötsligt när Pelé för en gångs skull är lugn, slingrar mamma sig ner från stolen, lägger sig på alla fyra och närmar sig honom som ett stort jävla lejon. Vad håller hon på med? Om folk tycker att jag är störd så vet ni var det kommer ifrån!
Ska bli spännande att se hur vårt hus kommer se ut, samt vilket fall jag kommer vara efter de tre dagar vi ska vara "kattvakt" åt Pelé i mellandagarna. Jag ser verkligen fram emot det. Ehhh.
Eric och Maria; förlåt, ni vet att jag gillar honom egentligen...
HAHAHAHA!!!! Jag kan se allt framför mig hihi