På helgerna brukar jag vara rätt bra på att njuta av Milano. Jag traskar då runt staden i min egen takt och styr fötterna till nya områden, eller tillbaka till favoritplatserna. Men på vardagarna är det en annan sak. Efter att ha kommit hem från en timmes tågfärd från Como, vill jag liksom bara ta mig snabbt till gymmet, för att komma snabbare hem och snabbast möjligen laga till något att äta. Jag är oftast riktigt hungrig när jag kommer hem vid halv nio. Av förståeliga själ.

 

Men igår, när jag gick hem samma väg som jag alltid går hem från gymmet, stannade jag till och tittade upp. Framför mig bredde hela Piazza del Duomo ut sig, inramad av mastodonta byggnader till höger och vänster och med stämningsfyllda gatulampor, polerade gatustenar och en av världens största gotiska kyrkor i bakgrunden. Där och då är det lätt att glädjas över att jag inte har en vanlig tråkig landsväg framför mig för att komma hem. Jag borde vara mer tacksam för dessa stunder och inte bara rusa från ett ställe till det andra. Men så är jag ju en hungrig själ, och när maten lockar, då går det oftast snabbt...

På tal om mat förresten. Jag kom igår hem till ett kök där elen gått tidigare under dagen, så när jag öppnade kylen hade mitt frysfack börjat tina och det låg därmed en sjö av vatten längst ner i kylen. På sin resa neråt hade vattnet självfallet blött ner a l l a mina matvaror i kylen. Underbart. När mat går till spillo blir jag inte glad, men jag lyckades rädda det mesta som tur var. Nåväl, en parantes i vardagen.