I förrgår mötte jag som sagt upp Claudia för aperitivo. Jag kanske borde göra en utvärdering av alla aperitivoställe jag besöker här, precis som jag gjorde i Florens. Ska faktiskt överväga det. Jag ser verkligen fram emot att lära känna staden, hitta min favorithörn. Hitta gömda aperitivoställe som inte är de första alla turister går till. Igår gick vi i alla fall till ett ställe i Navigli. Vi satt på en båt i den lilla ån och drack varsin mint daiquri (inte min favorit direkt, men den kylde ner oss bra i kvällsvärmen) och åt god plockmat. Buffén var okej, men inte något speciellt, så jag är säker på att jag kan hitta bättre. Jakten har officiellt startat. Det blev i övrigt en lugn kväll, var väl hemma lite efter elva. Kan ju inte vara ute och snurra hur länge som helst dagen innan min första arbetsdag.

Igår då. Lite efter kyrkklockan hade slått nio slag befann jag mig på Via Gonzaga 7. Efter ett pling på dörren där det stod Exportrådet på skylten öppnade konsult Marcus. Lite senare kom chef Kristoffer och tillsist praktikant Alexander. Jag och grabbarna liksom. De var supertrevliga allihop, jag tror jag kommer stormtrivas. Kristoffer skulle till Sverige igår så honom hann jag inte prata med så mycket, men vi andra pratade på om jobbet. Och om livet. Om allt. Kul. Idag kom Linda som intervjuade mig så det ska bli kul att få ett ansikte på henne också. Dessa dagar harv verkligen varit en mjukstart, men jag har redan checkat av några arbetsuppgifter som ligger under mina huvdsakliga arbetsområden. Lite nervös är jag över att ta samtal på italienska. Det är ju en sak att beställa en kaffe i en bar. Och en helt annan sak att beskriva momsregler i Italien (det är troligen svårt även om du de facto är italienare…)

I övrigt kan jag säga att jag är otroligt nöjd med livet. Jag älskar ju det här landet. Glömde bara bort det några dagar när jag mest var frustrerad, stressad och otrolig över att inte ha någonstans att bo. Men så fort jag fick nycklarna till min lya försvann en stor sten från hjärtat. Så när jag gick till Billa för att handla mat i söndags kunde jag inte sluta le för mig själv. Och åt Florensminnena som dök upp eftersom Billa var min mataffär också där. Som när jag och Karin hetsletade efter exakt precis rätt yoghurt för våra frukostbehov. Eller glädjen som fortfarande infinner sig när jag kan köpa mascarpone i storpack eller parmesan för nästan inga pengar alls. Det ska va’ gôtt å leva. Och det är det.

Den där drinken alltså. Den lyste upp hela kvällen.