Varje gång jag ser någon klanta sig på gymmet kommer jag att tänka på mig själv och hur jag för cirka ett år sedan, på The Fitness Edge i Westport, snubblade på löpbandet och bara gled bakåt som en död sill. Byxorna gled halvvägs ner och där låg jag med rumpan i vädret ända tills mannen som sprang bredvid mig tryckte på nödstoppet på min maskin. Jag trodde jag skulle dö. Kvinnan på min andra sida blev halvt hysterisk och ropade Oh my God, oh my God. Are you alright? Och okej var jag, men jag har aldrig viljat ha någon att skratta tillsammans med så mycket som jag ville ha just då. Men jag reste mig, drog upp brallorna och svarade kvinnan att jag var okej. Sen gick jag till en annan maskin, lååångt därifrån. De kommande gångerna jag var tillbaka på gymmet låtsades jag som ingenting. Fast en och annan blick fick jag kanske ta emot ändå. Haha. Men det bjuder jag på. Vilket otroligt kul minne det är istället.
Hittade denna videon på min favoritblogg och den får representera mitt fall. Fast detta är ändå snäppet värre...