Den enda som just nu är bra med att bryta tummen och vara sjukskriven är att Milano bjuder på en helt magisk höst och jag inte är så pass dålig att jag måste stanna hemma. Det är ju tummen jag brutit, inte tån. Så jag tar långa promenader var varannan dag och Runkeeper meddelar titt som tätt att jag slår nya rekord i hur långt jag går om dagen, om veckan och om månaden (tydligen så har jag bara på en vecka gått längre än jag någonsin gjort under en hel månad). Ja, så ni ser. Jag passar på.

 

För att ni nu inte ska tro något annat, så kan jag meddela att jag bett både läkare och personalansvarig på mitt jobb att få komma tillbaka till kontoret, men en lång byråkratisk process som jag inte kommer gå in på, gör att jag inte bara kan gå tillbaka när jag känner för det. Det krävs certifikat och annat tjaffs, men jag jobbar på det och gör det bästa av situationen under tiden.

 

Mycket mer än så har jag inte att uppdatera. Det har varit en väldigt lugn helg. Efter operationen i fredags hade jag dödens natt. Alltså dödens. Jag hade så ont i min tumme att jag ville avlida. Men som med allt annat så gäller det bara att genomlida det västa, det blir ju alltid bättre. #wordsofwisdom