Just nu gråter jag lite för varje steg jag tar. I tisdags kunde jag inte sova, så när klockan slog sex steg jag upp, drog på mig löparkläderna och genomförde årets första utomhustur. Bäcksvart ute, men den som trodde att jag skulle vara ensam på gatorna har fel - det finns tydligen extremt många flitiga morgonlöpare i Milano. Själv sprang jag bara en kilometer eller så för jag hade sedan som mål att köra intervaller i trappan som leder upp till Museo Novecentos takterrass. Jag hade tänkt springa upp och ner för trappan 10 gånger, men det slutade med 30. Och nu, ja nu har jag världens värk i vaderna. Hemskt, men jag gillar det samtidigt. Träningsvärk är det ultimata beviset på att träningen är verksam.
Trappan till Novecento fungerar, men den är inte som min favorittrappa i Florens. Åh, vad jag älskade att hata den trappan. Den var så sjukt jobbig att springa intervaller i, men oj vad man kände sig fulländad när intervallerna var avklarade!
Tog inte med mobilen ut i tisdagsmorse, så här kommer två bilder från Florens istället!
Haha, älskar Cecilias kommentar.
Hur gör du när du kör intervaller i trappa? Springer du varje trappsteg eller tar du varannat steg? Springer eller går du ner? Jobbade som brevbärare ett tag och fick höra flera gånger att man aldrig ska springa ner för trappor utan bara upp för det tar på knäna.. vad säger du?