Det handlar inte om att jag inte älskar min hemstad, min familj och mina vänner som bor där – jag är väl medveten om att jag hade haft helt andra förutsättningar och kunskaper om jag inte varit född just där jag är född. Och jag är dem alla evigt tacksam för detta. Det handlar inte heller om att jag är girig och försöker fylla mitt liv med så många erfarenheter som möjligt, bara för sakens skull. Det handlar snarare om att det finns så mycket där ute att upptäcka. Och jag kan inte bara låta det vara.

Citatet ovan beskriver varför jag har denna ständiga, omättliga tomhet inom mig. Tomheten kommer från rikedomen att upptäcka. Hur paradoxalt det än må låta. Det är den där känslan av att älska en plats för mycket. Att ge för mycket av dig själv till någon som du måste lämna tidigare än du vill. Att tillåta dig själv att inte ha några hämningar – så att när tiden kommer för att flytta vidare, är allt du har kvar en skattgömma med minnen. Det är känslan om att gräset kan vara grönare på andra sidan staketet. Det är nyfikenheten på vad som väntar runt nästa knut...

Jag kommer antagligen aldrig bli hel igen, och jag måste nog bara lära mig att acceptera det. Jag är medveten om att det låter väldigt melodramatiskt, men livinsikter kräver sina stora ord. Däremot kommer strävan efter att bli hel, alltid att finnas kvar, och det är just det som gör att jag kommer att fortsätta att resa, leva och upptäcka. För trots att det var det som startade att gräva det där hålet som kallas tomhet, så är det också det som fyller igen hålet. Med kärlek, kunskaper och rikedomar.