Tra Milano e Como.

Publicerat i: Milano
Pendlare. Det är vad jag är nu. Två timmar spenderar jag på ett tåg varje dag. Addera promenader till och från olika stationer så är jag uppe i tre timmars transport om dagen. Jag har egentligen inget emot att sitta på ett tåg. Det är rätt avkopplande. Vad jag däremot inte tycker om är att slösa gymtid. Och det är precis vad jag gör på det där tåget. Varför har ingen kommit på att göra ett gym på räls? Ett tåg endast med gymmaskiner. För personer som vill tidsoptimera. När jag blir rik ska jag bygga ett eget spår och sätta ett sådant tåg i rullning.
 
Vad gäller pendling så är det desstom ytterligare ett tillfälle att bli frustrerad över den italienska (obefintliga) organisationen. Att skaffa ett tågkort är en uppgift som tar månader. Det är en förfrågan som ska godkännas på olika distanser och vilken innefattar särskilda blanketter, kopior på pass och fotografier. För en gångs skull skulle TreNord kunna lära till och med av Skånetrafiken. Jag har ännu inte lyckats fixa det där kortet så nu köper jag dagsbiljetter varje dag och då gäller det att ha kontanter. Igår saknade jag 20 cent till min biljett. Ett tag tänkte jag strunta i att köpa en. Det har aldrig kommit en kontrollant på tåget ändå. Men så fick jag en magkänsla att ju igår skulle vara dagen då jag skulle bli kontrollerad. Med två minuter till godo tills tåget skulle avgå hade jag inte tid att springa halvvägs till Comos centrum för att hitta närmsta bankomat. Så vad gjorde jag? Jag gick in till caféet på stationen, såg ledsen ut och sa att jag saknade en euro till tåget, varpå barmannen öppnar kassan och ger mig en euro från dagskassan. Det finns goda själar där ute! Och kom det någon kontrollant? Det kan ni ge er sjutton på att det gjorde!


Positivt med att pendla är i alla fall att det ges tid till att läsa Metro. Dock inte lika kul när Metro innehåller negativa nyheter om svenska företag. Ovan artikel om IKEA och hästköttbullarna.