Non è più divertente...

Publicerat i: Louise
Åh. Jag har verkligen börjat tycka att mina italienskalektioner är mer ett tvång än något kul. Jag älskar språket och tycker det är underbart att lyssna till. Men mina lärare är rätt tråkiga, kursplanen är oinspirerande och jag har inte tid att plöja verb som alla pensionärer i gruppen. Det känns liksom inte kul att behöva spendera tre kvällstimmar i veckan på Hummanisten. Då skulle jag egentligen hellre suttit tre timmar framför datorn och läst italienska nyheter eller tittat på italienska program. Jag tror det hade gett mig precis lika mycket. Förrutom 15 högskolepoäng då. Och det är väl egentligen därför jag går kvar, för att få de där poängen. Men jag får se hur länge jag står ut. Jag är rätt seg vad gäller visa saker och kan bita ihop och uthärda. Det kanske blir bättre. Positiva tankar, positiva tankar, positiva tankar...


Okej, jag kör en update. Efter kvällens lektion känns det redan mycket roligare. Min lärare, Maria, som själv är från Italien hade bjudit in två italienska Erasmusstudenter för att hjälpa till med våra gruppdialoger. Laura satt med i vår grupp och det var skitkul att prata med henne. Dels för att hon är i min ålder, dels för att hon inte kunde ett ord svenska och vi var tvugna att prestera. Jag gillar. Vad bra, nu känns det kul igen. Tänk vad saker och ting kan förändras fort...