När jag var liten älskade jag spelet Labyrinth. Jag älskade också sommarlovsmorgon. Framförallt den sommaren då sommarlovsmorgon hette Salve och handlade om Medeltiden. Klurigheter och historia har alltid fascinerat mig, kanske inte till den grad att den fyller tomrum, men jag kan tycka det är intressant och spännande att höra berättelser från förr. . Idag besökte jag Pompeji och när jag gick där i den gamla staden om en gång var täckt av Vesuvius lava, då kom just dessa två barndomsminnen tillbaka; Labyrinth och Salve. Pompeji är gigantiskt. Så mycket större än jag någonsin föreställt mig. En labyrint av hus, butiker, gator, tempel, amfiteatrar. Det var mäktigt. Varje dag skriver vi historia, men jag har aldrig känt mig så märkbart uppfylld av historia som när jag vandrade i Pompeji. Så välbevarat. Man kan knappt tro att staden legat gömd så många år. Det som också är fängslande är reproduktionerna av riktig människor fångade i skräckögonblicket då lavan välde över dem. Eftersom lavan stelnade runt kropparna kunde man, då man började gräva fram staden, fylla tomrum efter förmultnade kroppar med gips och på så vis få fram exakta kopior av människor som levde då. Avgjutningen av den gravida kvinnan är mest känd, för kontrasten mellan liv och död är så slående.

Bilderna gör inte staden rättvisa, Pompeji måste upplevas på riktigt. Men eftersom jag är snäll så lägger jag in några ändå. Ciao.






Kontraster, kontraster. Gamla Popmeji möter en något nyare upplaga.




Det här var huvudgatan. Alla hus som kantar gatan var butiker av olika slag.


Turister, ruiner. Och den fruktade Vesuvius.


Den här mannen fångades i en skepnad då han försökte skydda nästa och mun för att kunna andas bättre.


Hade det inte varit för mitt röda nagellack hade min gladiatorfötter likväl kunnat tillhöra en tid flr tvåtusen år sedan. Eller hur?